Oj oj oooj vad länge sen jag postade nåt på bloggen nu. Jag har satt mig själv och bloggen i nåt slags handbollskarantän på sistone, efter det att jag blev visad dörren av AHK. Det har varit jobbiga veckor sedan det hände, såklart. Klubben och laget som har varit mitt hem slängde helt plötsligt ut mig på gatan som en obstinat tonåring de inte längre ville ha att göra med.

Jag har gjort mitt sorgearbete och känner inget behov av att gå in djupare på alla turer fram och tillbaka här på bloggen. Dels för att jag redan har vänt ut-och-in på alla skeenden flera hundra gånger redan och dels för att det helt enkelt inte tjänar nåt till. Det som har hänt har hänt och i nån mening vill jag gärna tro att det var lika bra.

När allting sagts och gjorts kan jag konstatera att det inte är det faktum att jag aldrig mer får spela i AHK:s tröja som svider mest, utan sättet som klubben behandlat många av oss spelare och även en hel del annat folk i föreningen på. Falska handslag, brutna löften och tomma ord har i mångt och mycket präglat Alingsås HK:s styre säsongen 11/12.

Spelare på den här nivån känner till businessen. Ingen kan begära att få speltid eller ens att få ett kontrakt. Ingen spelare är större än laget, definitivt inte jag, och får därför underkasta sig klubbens vilja. Jag har och kommer alltid att respektera klubbar som vägrar rucka på en stark och sund ekonomi och som strävar efter att satsa på unga talanger. En sådan klubb strävar AHK efter att bli och är i ärlighetens namn redan på många sätt. Dock har jag inte och kommer aldrig ha respekt för en klubb med en så usel personalpolitik som samma nämnda Alingsåslag bedriver. Jag tror också att deras tillvägagångssätt kommer tillbaka och biter dem i ändan en vacker dag.

Förutom mig har klubben även sagt hejdå till Ville Kangas, Kristian Bliznac, Petter Hansson och Lars Bernhardsson och ingen av oss har blivit behandlad med någon som helst respekt eller tacksamhet för de år vi varit trogna klubben. Låter jag bitter? Det är inte meningen. Ni som följt mig vet att bitterhet och ilska förvisso är två av mina paradgrenar här på bloggen, men just nu känner jag faktiskt varken eller. De är destruktiva känslor och under veckorna som har passerat har jag stundtals varit helt uppslukad av dem, men inte längre. Jag är som sagt klar med allt det där. Klar med AHK, klar med staden Alingsås, i alla fall på ett bra tag. Ovissheten är jobbig, jag vet fortfarande inte var jag spelar nästa säsong, på vilken nivå, vilken stad eller ens i vilket land. Men nånstans blir det, det är jag säker på.

Jag känner varken bitterhet eller ilska när jag tänker min tid i AHK. Jag känner dock sorg över att slutet blev som det blev. Jag, och alla de andra som fick lämna, har fått ett stort stöd från många supportrar och det är ledsamt att vi aldrig fick chansen att tacka er ordentligt. Och att ni aldrig fick chansen att tacka oss, vilket jag vet att många av er skulle vilja. Därför tar jag tillfället i akt att tacka er här och nu. För sex fina år, för ett SM-guld och för över 200 tävlingsmatcher.

Ojdå, nu blev det visst en hel del om mitt uppbrott från AHK i alla fall. Kanske ska passa på att snacka lite om det som är relevant också, som de stundande SM-finalerna till exempel. Jag trodde faktiskt aldrig att Kristianstad skulle ta sig hela vägen till final, det måste jag erkänna. Inte ens när jag på nära håll fick se och uppleva dem krossa oss trodde jag att det skulle räcka hela vägen till Malmö. Om man ska koka ner alla IFK:s beståndsdelar till nåt slags bas, så är de ett stort, starkt och tungt lag med ett kompakt och tufft/fult försvar, en fantastisk målvakt, en bombskytt på 2.05 och en fanatisk hemmapublik som allihop drar åt samma håll. De är alltså Alingsås HK anno 2009.

Vi vet ju alla hur det gick då och jag tror definitivt att IFK Kristianstad har sikte på guldet. En stor och troligtvis avgörande skillnad mellan AHK då och IFK nu är finalmotståndet. Vi var ett grönt och oerfaret lag och mötte ett precis lika grönt motståndarlag i form av Guif. IFK är ett i finalsammanhang grönt och oerfaret lag men möter ett lag som prenumerar på finalplatser. Sävehof som gör sin tredje raka final blir, tror jag, en för hård nöt att knäcka, i alla fall på plan. På läktarna lär det se helt annorlunda ut. Läste på twitter (där alla sanningar står!!) att biljettförsäljningen i måndags såg ut ungefär såhär: Sävehof, cirka 600 platser. Lugi, cirka 600-700 platser. Kristianstad, cirka 4000-5000 platser. Räkna med ett orange Malmö Arena med andra ord.

Sävehofs damer är än mer imponerande än herrarna, de gör sin sjunde (!!) raka final. Jag vet, för jag gör nämligen min sjunde final själv, men som spelarfru. Samma sak där, Real Lugi i all ära, men sina stora värvningar till trots har de ingen aning om vad det handlar om i en final, något som Sävehof å sin sida kan på sina fem… sju fingrar. Vi ses i Malmö Arena.

C.S.

Jag hade ett intressant samtal med Thomas Forsberg dagen efter deras förlust mot Ystad i semifinal 1. Efter att fullständigt ha pulvriserat Skövde i den sista kvartsfinalen åkte samma Sävehof till Ystad och gjorde en förhållandevis blek figur där varken försvars- , målvakts- , eller anfallsspel stämde särkilt bra. ”Inte så att vi inte var laddade för det var vi. Men det där sista lilla extra som krävs fanns liksom inte där” var Foppas egna ord.

Det kan tyckas konstigt att ett lag som Sävehof med sin både breda och spetsiga trupp kan vara så svajigt som det faktiskt har varit i slutspelet och det är lätt att falla in i ledet bakom alla andra som håller dem som solklara favoriter till guldet. Det man ska komma ihåg är dock att Sävehof har för länge sedan redan spelat en säsong som är mycket längre än övriga semifinalisters. Förutom serielunkens 32 matcher och fem stentuffa kvartsfinaler har Sävehof ytterligare tolv världsklassdrabbningar i Champions League under bältet. Totalt är de uppe i 50 tävlingsmatcher så här långt i år. Jämför det med ett mittenlag i världens bästa liga, Bundesliga. Utan europacupspel, med 34 matcher i ligan och ytterligare ett par stycken i den inhemska cupen möjligtvis så kommer de näppeligen upp ens i 40 matcher. Och då pratar vi fullblodsproffs som bara har handbollen att fokusera på till skillnad från många i Sävehof som har jobb eller studier att lägga tid på också.

Betyder det att jag inte tror på Sävehof i år? Nej, jag anser fortfarande att de är favoriter till att lyfta SM-bucklan den 12 maj (potentiellt deras 55:e match för säsongen!). Med det sagt så måste de givetvis vinna idag för att deras semifinalserie inte ska vara över lika fort som en kvartsfinal mellan Alingsås och Kristianstad. Svajighet till trots är det i matcher när kniven ligger mot strupen och allt det där som Sävehof blir som bäst. Och stödet i Partillebohallen har varit väldigt bra så här långt. Därför vinner Sävehof idag och utjämnar till 1-1.

Det är precis vad IFK Kristianstad också gör idag mot Guif. Jag trodde Guif skulle tröttna när Robin Andersson gick sönder, jag trodde definitivt de skulle göra det när även Haukur skadade sig. Det har de inte gjort. Men nu saknas även Zacke i dagens match i en kokande orange arena, de MÅSTE fan tröttna idag! Eller?

Alltså, Sävehof vinner hemma till 1,28 gånger degen. Kristianstad vinner hemma till 1,80. Tillsammans vinner de till 2,30 gånger stålet och är ett vettigt spel i mina ögon. Sorry Kristianstad, jag gör det inte för att jinxa er, men jag måste fan spela på er idag.

C.S.

Jaha, då sitter man här då i mitten av april och har redan spelat färdigt för den här säsongen. Det känns såklart…för jävligt. Det är ingen idé att gå in på matchserien i detalj, vad finns det att säga? 0-3 i matcher, det går liksom inte att snacka bort hur man än försöker. Synd bara att det var först i tredje matchen som vi verkade vakna till och bjöd upp till kamp. ”Nu fattar jag vad ni menade med slutspelsstämning” sa Jesper Konradsson efter matchen. Beklagligt att det ska gå ända till match nummer tre innan den infinner sig. Kristianstad mobiliserade den från start. Från minut ett i första matchen visade de prov på en bestämdhet och hänsynslöshet som vi bevisligen, men oförklarligen, inte lyckades matcha i tid. De slog på, spelade på och ofta över gränsen och visade ett jävlar anamma, precis som det ska vara i ett slutspel. Allting vrids liksom upp, tempo, fysik, tjuvsmällar, vad som tillåts. Vi blixtrade till i perioder och visade desperationen som krävs för att gå segrande ur en kvartsfinalstrid. IFK uppehöll desperationen konstant och det blev till slut den vinnande faktorn om ni frågar mig.

För mig personligen känns det dubbelt konstigt. Tomheten över att det är slut blandas med att inte riktigt ha fattat att det faktiskt är så. Skadad i de första två matcherna och förpassad till läktaren och tv-soffan, var det ju först i tisdags som mitt slutspel började. Och tog slut. Ihåligheten höll mig vaken halva natten i tisdags, men det var snarare frilägesmissen i slutet än insikten av vi gått miste om vår chans till medaljerna som grämde mig. Märkligt, för andra år när vi har åkt ut har det just varit den där tomheten som på nåt paradoxalt sätt tar så stor plats inom en som har värkt och orsakat sömnbrist. Men jag tror som sagt att det inte riktigt har slagit mig att vi är färdiga för i år. Och i några fall, färdiga med varandra.

Förlusten i tisdags innebar också slutet på en era. Kalla den Robert Wedberg-eran om ni så vill. IFK Kristianstad fick äran, för det är just vad fan det är, att sätta punkt för en sexårsperiod som obestridligen tagit Alingsås Handbollklubb till nya höjder. Jag skulle kunna skriva ett manifest om vad Robert Wedberg rent konkret och i detalj betytt och gjort för den här klubben, det här laget, men då vore detta inte en blogg utan snarare en avhandling. På tre år gick klubben från att ha klarat sig kvar med kval till ett SM-guld, via en tiondeplats och ett kvartsfinalstopp mot H43. Och sedan dess har vi befäst vår position i toppen. Vi nådde visserligen aldrig så högt som en final igen och guldet 2009 får stå som kulmen på Robert Wedberg-eran, men äventyr i Champions League, andraplatser i serietabellen och sedermera stora framgångar även på ungdomssidan är sådant som också statuerar exempel på vad den här perioden har gett.

Och nånstans mitt i allt detta har Kristian Bliznac, min ständige vän och lagkamrat stått. Han har på något sätt varit symbolen över denna framångsrika period och kanske är det därför både talande och i viss mån passande att han kliver ner från kungatronen och söker sig något nytt nu. Robert Wedberg-eran är slut och om herr W själv varit dess kejsare, har Bliznac tveklöst varit dess general och fältherre. Nu har de båda klivit av och jag önskar dem all lycka med deras nya åtaganden i Partille och…ja, var det nu blir.

Alingsås Handbollklubb står nu inför den delikata uppgiften att förvalta arvet av det som har byggts upp de sista åren. Mikael Franzén tar över och förhoppningsvis tar han med sig erfarenheter av framgångar från sin tid i Sävehof som kan appliceras på AHK. Ingen är oersättlig. Alla är oersättliga. När Teddy Nordling gick i pension 2008 var det svårt att se hur vi skulle kunna ersätta honom. Det gjorde vi heller aldrig, men istället fyllde vi tomrummet efter honom med nåt annat. Det gick självfallet inte att hitta en spelare som kunde axla Teddys mantel, med hans hjärta för klubben och allt det han åstadkommit. På samma vis är det omöjligt att hitta en ny Kristian Bliznac vars tröja nummer 23 mer eller mindre blivit unison med laget Alingsås. Men jag antar att det jag vill säga är att…det inte behövs heller. Alexander Borgstedt är ingen Bliznac, det kommer han aldrig bli. Men det behöver han heller inte var, precis lika lite som Franzén behöver vara en Robert Wedberg. Nu börjar en ny tid, en ny era för Alingsås Handbollklubb. Vart den leder är omöjligt att säga, men på många vis är förutsättningarna för att lyckas flera resor bättre nu än vad de var för sex år sen.

C.S.

Så brukar det heta i Alingsås HK:s spelartrupp. Spelar man inte, finns man inte. Skämtsamt naturligtvis, men inte utan att det ligger ett uns av sanning i det. Jag tror de allra flesta spelare som blivit skadade eller petade kan relatera till det lilla omedvetna utanförskapet som uppstår när man ställs utanför truppen av nån anledning. Precis som den alltjämt intakta truppen förvånansvärt lätt ”glömmer bort” sina förlorade kamrater. Inte så att man inte inte bryr sig. Man frågar och undrar (eller blir frågad för den delen) hur det går, när man kommer tillbaka, hur illa det är etcetera. Men det är fascinerande hur lätt man som grupp accepterar frånfällen av somliga spelare och tillkomster av andra. Jag ser det som positovt, som en styrka att kunna anpassa sig efter rådande omständigheter.

För ovanlighetens skull har jag haft oturen att befinna mig på fel sida skiljestrecket den senaste tiden och jag betonar ovanligheten. Under mina snart sex säsonger i Elitserien och Alingsås har jag aldrig missat en enda tävlingsmatch på grund av skada, förrän nu. Nu har jag missat två. Återigen, jag tänker verkligen inte beklaga mig. Med faktumet jag precis delgav och med tanke på att det inte är mer än två ynka veckor jag har varit skadad, hur ska jag kunna tycka synd om mig själv? Det vimlar av korsbandsskador och avslitna hälsenor och annat tjfs som helt klart sätter min lilla bristning i ljumsken i ett helt anat perspektiv. Det enda jag grämer mig över är den ofantligt dåliga tajmingen, att det sker precis när slutspelet börjar. Det man har gått och väntat på hela den långa grundserien.

Det positiva är att jag hur som helst kan vara med och spela matchen imorgon, denna ack så viktiga måstematch för vår del. Vinna eller försvinna och allt sånt där. Och ni kan ge er fan på att jag är sugen. Jag hörde Borussia Dortmunds fotbollstränare uttala sig om det kommande toppmötet mot Bayern Munchen så här ”Jag är så motiverad att om man kunde tappa motivationen jag känner på flaska, så skulle man åka in på kåken om man sålde det.” Ungefär så känner jag det.

Frågan alla ställer sig är om det är för sent. Självklart inte. Man kan välja att se svårigheterna. Man kan välja att se den tuffa uppgiften att vinna tre raka matcher. Som jag ser det behöver vi bara vinna en match, nämligen den imorgon. Det är allt vi kan göra. Sen får vi ta det därifrån. Från läktarplats och från tv-soffan har det inte sett ut som att vi har gett Kristianstad någon riktigt match ännu. De har ännu inte behövt besegra ett bra Alingsås HK och det får väl ändå ses som en faktor som talar för oss. Förutsatt att vi börjar spelar bra då, naturligtvis. Imorgon KAN vår säsong ta slut. Tanken är svindlande, skrämmande men också oerhört motiverande på samma gång.

C.S.

Igår kväll fick jag veta att min vän från U-landslagstiden tillika Sävehofs materialförvaltare Krste Dinevski har avlidit. Det som en chock för mig. Tänk att Sävehof nu har förlorat två medarbetare, vänner och familjemedlemmar på mindre än fem månader. Senast jag träffade Krste var i december när vi mötte just Sävehof. Han kom fram och gav mig en kram och önskade mig lycka till, liksom han alltid gjorde. Jag lärde känna Krste 2007 i U-landslaget där han också var materialare. Vår tid tillsammans där kröntes med ett VM-guld i hans eget födelseland Makedonien. Sedan dess hade jag ett gott öga till honom och han detsamma till mig. Jag tror i och för sig att de allra flesta som lärde känna Krste hade ett gott till honom och att han hade ett gott öga till de allra flesta.

Jag minns Krste som en varm och vänlig person som alltid hade ett leende på läpparna. Framföralt bedyrade han sin kärlek till grabbarna och gemenskapen som uppstår i ett lag, i varje fall i U-landslaget. Jag kan bara anta att han kände detsamma i sin klubb. Hans bortgång i förra veckan efter en tids sjukdom, blott 67 år gammal, lämnar ett stort tomrum i Partilleklubben men också i våra hjärtan.

C.S.

Måndag igen och hemma efter en helg spenderad i Norrköping där finalstegen för B- och A-ungdomar samt juniorer spelats. Det är första gången man har valt att lägga samtliga finalspel på samm helg och samma plats och med facit i hand borde arrangörerna vara väldigt nöjda.

Måste erkänna att jag till en början blev lite förvånad, för att inte säga skeptisk, när det beslutades att lägga finalstegen i Norrköping av alla städer. Finns det ens tillräckligt med hallar där? Min skepsis blev inte mindre när jag dessutom fick höra att några av fredagens matcher skulle spelas i Finspång och Söderköping för att få halltiden att gå ihop för alla lag. Vad fan, då hade det väl varit bättre att lägga det i Göteborg där det vimlar av hallar?

Väl på plats kom jag snabbt underfund med att Norrköping var precis rätt ställe för ett sådant här arrangemang. Så många stora och fina hallar på samma ställe har jag nog aldrig sett förut. Det enda frågetecknet jag har i efterhand är vad de gör med all plats resten av året när det inte är femtielva handbollslag som ska spela där? Imponerande var det i alla fall och jag hoppas att det blir en tradition med finalsteg i Norrköping på ungdomssidan.

Jag var där för att främst se juniorerna spela och såg i stort sett ingenting av A- och B-ungdomsmatcherna. Och det är bara att konstatera att Sävehof, som så många gånger förr, är vassast när det är skarpt läge. De körde över sitt motstånd i alla matcher jag såg. Aranäs i gruppfinalen, Alingsås i semifinalen och sedermera även Kristianstad i finalen (hörde jag, var tvungen att åka hem innan finalen). Imponerande minst sagt. Med risk för att regna lite på deras parad är det deras överlägsenhet till trots svårt för många av dem att slå sig in i a-laget nu när deras tid som juniorer är över. Väldigt viktigt och vettigt av Sävehof att därför lyfta upp sitt farmarlag i division ett, så att de talanger som av förklarliga skäl inte tar en plats i ett av landets absoluta topplag ändå erbjuds ett fullt dugligt alternativ med seniorspel.

Stolt naturligtvis över AHK:s juniorer som med en förhållandevis tunn och ung trupp ändå knep bronset tillsammans med Aranäs. Kalla mig gärna part i målet, men av alla duktiga och lovande talanger jag sett i helgen var det ingen som betydde lika mycket för sitt lag som Jesper Konradsson gjorde. Punkt. Härligt för både honom själv och AHK att han dessutom är junior ett år till.

Kvalserien inleddes igår och bjöd på en skräll omgående när VästeråsIrsta slog H43 med 34-28. Förvånad av att jag själv ens använder ordet skräll när jag själv har erfarit vad en enda spelare i form av Martin Boquist kan åstadkomma…

C.S.

Så satt man då där Scandinavium. En av drygt 4000 i publiken, överröstad av några hundra tillresta danskar och som vid en snabb blick på jumbotronen kunde konstatera att ”ojdå, nu skiljer det visst tio mål i halvlek igen”.

För ett par år sedan mötte vi Köpenhamn med AHK i just Champions League. Då hette de FC och inte AG, hade visserligen inte Mikkel Hansen och Olafur Stefansson, men väl Martin Boquist och Steinar Ege och samme Magnus Andersson vid rodret. Om Balic var den med störst stjärnglans och Lazarov den som imponerade mest, så var Martin Boquist den som definitivt överraskade mest av alla de vi mötte. Han var så enormt mycket bättre än vad vi trodde han skulle vara och det gällde förresten hela Köpenhamn. Mot storlag som Hamburg och Ciudad Real ”visste” vi att det inte skulle gå att vinna, men mot Köpenhamn på hemmaplan ansåg vi oss ha störst chans att skrälla. Det blev vårt stora fall.

Medan vi gav ett stjärnspäckat Zagreb en hyfsad match, klappade varann på axlarna efter att ha undvikit förlust med mer än tio mål mot Hamburg och varit så nära som två mål och ett ribbskott med en minut kvar borta mot Ciudad, var vi totalt handlingsförlamade mot FC Köpenhamn. Vi trodde nämligen att de skulle vara sämre, vi trodde att vi faktiskt skulle ha en god chans att rubba dem. När de sedan visade sig vara flera klasser bättre än vi trodde, gick luften ur oss helt. Vi blev mosade.

Jag vet inte om det var nåt liknande som hände Sävehof igår. Sedan vårt europaäventyr har som sagt FC blivit AG och spelare som nämnda Hansen och Stefansson har tillkommit, liksom exempelvis Niclas Ekberg, Joachim Boldsen, bröderna Toft-Hansen och Mads Larsen. Med det i åtanke underskattade förmodligen Sävehof inte alls motståndet som vi gjorde (hur fan man nu kan underskatta ett jävligt mycket bättre lag), men från sektion D, rad 17, plats 23 stod inte det hittills så tappert kämpande IKS att känna igen. De kom ingenstans framåt, kunde inte stå emot bakåt och såg allmänt ut som om luften gått ur dem. Till råga på allt hade Fredrik Larsson dessutom en av sina sämre kvällar den här säsongen och då blev det svårt. Det var någon som twittrade nåt i stil med ”så här mycket skiljer det mellan svensk och dansk handboll”. Nja, det skulle jag inte vilja påstå. AG är ett lag som satts ihop av tonvis med pengar i ett enda syfte, att spela Final Four i Champions League. De är där uppe med Barcelona, Kiel, Hamburg och de andra och fajtas, det gör inte de andra danska lagen. AG kör över lag med tio mål när de vill hemma i ligan också.

Organisatoriskt tror jag dessvärre att skillnaderna mellan oss och vårt sydliga grannland är milsvida. Inte ens i mina värsta mardrömmar kan jag föreställa mig ett lika virrigt förbund som vårt har visat sig vara de sista veckorna. Vad fan händer med Hammarbys nedflyttning? Jag har många gånger genom åren tagit ställning i min blogg för att tyglarna måste stramas åt, förespråkat hårdare bestraffningar för de lag som år efter år missköter sin ekonomi. Nu tar förbundet äntligen krafttag och då klagar jag på det. Är du aldrig nöjd, tänker ni kanske.

Nej, jag har svårt att nöja mig när vår idrotts allra högsta instans beter sig som det vore ett Fas3-jobb de höll på med. För det första, om man nu tar ett beslut om att tvångsnedflytta ett lag, kan man då inte vänta med att meddela detta till sista omgången är färdigspelad, när det bara är en ynka vecka kvar av serien. Varför? Jo, för att Lugi, som innan hade en tuff bortamatch mot ett för sitt liv kämpande Bajen i Eriksdal, nu istället möter ett lag som precis fått benen undansparkade och inte har nåt att spela för. Bra för Lugi, mindre bra för Drott som även de jagar den sista slutspelsplatsen. Halmstadlaget, som redan på förhand har en tuff nöt att knäcka i form av IFK Skövde, kan nu heller inte räkna med samma hjälp från Hammarby. Jag förstår att Drott är fly förbannade.

För det tredje, så verkar det ju dessutom inte vara helt solklart att förbundets beslut gäller. Vi kan till och med bortse från att samma förbund för bara ett par månader sen FÖRKUNNADE att H43 skulle lämna Elitserien vid säsongens slut. Ett beslut de reviderade bara någon vecka senare. Ett beslut är med andra ord inte alltid ett beslut, tydligen. Så trots att tävlingskommitténs Ralf Lundberg går ut och säger att Hammarby tar Tumbas plats som jumbo och att Tumba därmed får kvala, utan några krusiduller, är det inget man ska fästa alltför stor vikt vid. En snabb titt i regelverket säger nämligen något annat. Enligt reglerna ska Hammarby, om de klarar att behålla kvalplatsen, spela färdigt kvalet och därefter degraderas oavsett utgång. Tre andra lag från kvalet får således elitserieplatserna och Tumba, i egenskap av jumbo, förpassas alltjämt till Allsvenskan. Men vad vet jag, det är ju som sagt bara regelboken som säger så. Men med tanke på den tvetydigheten, hade det kanske inte skadat att ta en extra vecka, läsa igenom och bena ut regelverket ordentligt, och först därefter fatta beslut av denna dignitet.

För det fjärde verkar det ju inte som att hoppet är ute för Hammarby trots allt. Eller hur ska man annars tolka den här artikeln från svt:s hemsida? Om Hammarby nu får sin elitlicens beviljad visar tävlingskommittén än en gång att den är en pajasinstans som bara kommer med tomma hot och vars beslut kan rivas upp lika lätt som en torskad spelbong. Om Hammarby, sin makalösa insamling till trots, inte får licensen beviljad, framstår tävlingskommittén som en tjurskallig och träig instans, som trots att de inte längre har något giltigt skäl för att tvångsnedflytta laget ändå håller fast vid sitt beslut likt en vrång mulåsna. Hur som helst är det tävlingskommittén med Ralf Lundberg i spetsen som ännu en gång blottar sin oproffsighet.

Så, för att försöka besvara frågan om när fan jag egentligen blir nöjd: Jag antar att det enda jag efterlyser är lite sunt förnuft. Säsongen 11/12 blir hur som helst ihågkommen som året då svensk handboll bjöd på sin största sportsliga framgång på flera år, men också sin organisatoriskt största tillbakagång på flera år.

C.S.

… som flickan sa. Jo, jag var tvungen att skriva så, mest för att se om det blir några reaktioner från Malin Jonson på twitter. Malin, du måste inte ta det så personligt när Ulf Samuelsson berättar att han brukar ”skoja till det” med att visa videoklipp på nakna brudar för MoDo-spelarna.

Årets vackraste dag hittills och vi sitter fast på en buss till Malmö. Men det kunde varit värre. Det fina vädret gör en på bättre humör ändå, även om man avnjuter det bakom en fönsterruta på E20.

Många ovissa och viktiga matcher ikväll. Drott har chansen att sticka upp näsan över slutspelsytan med en hemmaseger ikväll. Dessvärre är det Guif som gästar och Kristjan Andresen har lovat att Guif inte ska misslyckas med att bärga förstaplatsen, och de har två chanser på sig. Jag tror Guif tar chansen redan ikväll och om de gör det får vi tillbaka 1,75 av insatsen.

Skövde har nu säkrat slutspelsplatsen och kan sikta in sig på att försöka knipa fjärdeplatsen (i likhet med typ fyra andra lag). Aranäs har förlikat sig med tanken på kvalspel och kvällens match är helt obetydlig för dem. Därför vinner Skövde till 1,60.

Dagens bästa spel hittar vi i Kristianstad Arena där hemmalaget också jagar fjärdeplatsen. Gästande Sävehof är såklart ingen munsbit, men jag misstänker att delar av fokus oundvikligen ligger på Champions League-mötet med Köpenhamn på söndag. 2,55 på ett hemmastarkt IFK är givet, taget och hemma.

C.S.

Herregud, det kan inte ha varit lätt för svt att besluta vilken match de skulle visa idag. Rent handbollsmässigt är väl RIK – Lugi en roligare match och en verklig tvekamp om vem som tar den sista chansen i kampen om slutspelsplatserna. Å andra sidan är ju Hammarby – Tumba, som svt har valt att visa, förmodligen en direkt avgörande match om vem som får stanna och vem som får lämna elitserien.

Så vad tror jag då om utgången av dessa matcher. Jo, jag tippar ettor i båda fallen. Helt enkelt därför att jag håller Hammarby som ett något bättre lag än Tumba. Ett avgörande Stockholmsderby lär dessutom locka fram en hel del dönickar i grönvita kläder som inte fått sänkt några bärs och vrålat BAJEN på ett tag. Lugi har fortsatt dålig form och RIK har chans att koppla grepp om sista slutspelsplatsen på hemmaplan. Jag är övertygad om att de tar chansen. 1,80 på Bajen och 1,57 på RIK är bra odds var för sig, men dubbeln till 2,8 är vad jag lirar.

Sen återstår förstås dagens och hela helgens säkraste spel. IFK Kristianstad jagar en fjärdeplats och hemmafördel i kvartsfinalen. Inte en chans att de tänker låta H43 stå i vägen för det. 1,43 på Kristianstad är en solklar bank. Spela den singel eller släng med den i en trippel med de andra matcherna. Bam!

C.S.

Ännu en underbar morgon, som föregåtts av en helt fantastisk natt. Jag upptäckte något som heter intervallsömn. Eftersom det var totalt omöjligt att somna i sängen parkerade jag i soffan i princip hela natten. Då och då nickade jag till men så vaknade jag ibland av nåt ljud från TV:n. Ena gången var det Scrubs. Och så somnade jag igen. Vaknade till gamla Skål tror jag. Och så samma visa igen. Och hela tiden vevades en 13-sekundersfilm utan lyckligt slut i mitt huvud, om och om igen. Kort sagt, jag har mått bättre.

Men bollen är rund, inget ont som inte för nåt gott med sig, efter regn kommer solsken och bla bla bla. På lördag åker vi till Halmstad och då får vi en ny chans till revansch. Tacksam över tätt matchande just nu, helt klart. Jag skrev sist att vi låg på botten och enda vägen vi kunde gå därifrån var uppåt. Det gjorde vi också, i första halvlek mot Aranäs. Vad vi inte hade tänkt på var att när vi tagit nåra steg upp, helt plötsligt kunde trilla ner på botten igen. Det gjorde vi också, i andra halvlek mot Aranäs. Så nu är vi tillbaka på ruta ett, härifrån kan det bara gå bättre!

Ett annat lag med knackig form är som bekant Lugi. Idag får de besök av IFK Skövde. Det är kanske sista chansen för Lugi att verkligen utmana om en slutspelsplats. Tyvärr tror jag inte det spelar någon roll. Har man det knackigt och har man dåligt självförtroende är det svårt att vinna matcher och jag tror att gästerna avgår med en knapp seger. 2,60 på IFK spelas.

C.S.