En Isaac Rosénsk styrning skickade oss på semester för ungefär ett dygn sedan. Många tankar har passerat mitt stora huvud sedan dess och det är skiftande kvalite på det som ältas.
Mycket självkritiska funderingar såklart. Kunde jag gjort så där, varför gjorde jag inte så där, varför, varför, varför? Som alltid lätt att vara efterklok.
Vi tar ledningen med 4-3 med nästan exakt tio minuter kvar att spela. Sista tio med all press på Pixbo således, och jag tyckte det kändes hur bra som helst. Jag njöt av situationen att ha storfavoriten Pixbo i brygga. Igen. På bortaplan.
Lika bra kändes det faktiskt när dom plockade målvakten och skulle jaga kvittering med en man mer på plan. Spelet i både numerärt över- och underläge har nämligen fungerat riktigt bra i hela matchserien. Jag var helt övertygad att varenda skott skulle fastna på oss precis som dom gjorde i första matchen när vi vann.
Därför var det extra tungt när kvitteringen satt, 19,01 in i tredje perioden. Jag skulle vilja se målet på video, det kändes nämligen som att vi hade täckning på hela målet. Ändå borrade Patrik Malmström upp bollfan på den millimeter tyg som var ledig. Bara att gratulera till ett precisionsarbete i helt rätt ögonblick.
Sudden death är inte så mycket att säga om. Ett fint anfall ( tror jag ) avslutas med en styrning i mål och allt underbara förvandlas på en millisekund till total eufori för Pixbo och totalt mörker för oss.
Grattis Pixbo Wallenstam. En matchserie över fem matcher vinns av det bättre laget, punkt.
***
Det där sista tar såklart emot att säga, men så är det nog. Sen kan jag hitta hur många om och men som helst till att vi förlorar, men vad hjälper det? Inget, mer än att det är skönt att få ur sig.
***
Torsken igår betyder att jag för andra gången på mina nio säsonger i Warberg får lämna slutspelet innan semifinal. Jag tror senaste gången vi inte gick förbi kvarten var 2004. Fiasko? Storhetstiden över? Kris? Katastrof?
Ja, det finns säkert många som har åsikter och svar på varför Warberg IC står utan medalj för första gången på åtta år. Likaså vi själva.
Men jag tänker inte gå in på någon utvärdering här, det lär vi göra internt inom kort.
***
Däremot kan jag summera vår säsong lite kort, och några funderingar på vägen.
Första halvan var ömsom vin, ömsom vatten. Starka vinster mot bra lag som Storvreta och Dalen blandades med alibiinsatser och förluster mot t.ex. Jönköping hemma, Tyresö borta och Mullsjö borta. För att nämna några.
På mitten tog vi ett par ”måstesegrar” som kändes som vändpunkter till något bättre. Jag talar om Tyresö och Linköping hemma.
Väl där hade vi rett upp oredan en aning, men Sirius ( 3-6 ) och Pixbo ( 1-7 ) borta gav oss återigen svar på att någonting var fel.
Orden som sades i Lisebergshallens omklädningsrum efter förnedringen den 16 februari var många och långa. Jag tror att vi alla just där och då insåg att ingen annan kommer göra det åt oss. Vi hade satt oss själva i en ordentligt skitig sits, och det var upp till oss själva att ta oss därifrån.
Med fyra matcher kvar var vi i stort sett tvungna att vinna allihop och dessutom få några resultat med oss. Tre vinster och en oavgjord senare hade vi klarat en slutspelsplats och hade med Warbergsmått mätt räddat ansiktet på oss själva.
Resten är historia… hade jag velat skriva, men ett uttåg i kvartsfinal är såklart inget att skriva hem om.
***
Men. Jag måste säga att jag är stolt över oss själva och vårt sätt att agera de sista omgångarna på serien och under vår matchserie mot Pixbo. Hade vi spelat likadant sedan september förra året hade vi nog sluppit många av de samtal som förts längs vägen. Nu gick vi som fanns ihop och gjorde det bästa utav det.
Att åka ut i sudden death i en femte avgörande match mot serietvåan är ingen skam, oavsett vad du heter eller vad du gjort.
Och jag struntar i hur gnälliga folk tycker vi är, men det går inte att bortse från det faktum att skador på oerhört viktiga spelare har plågat oss och ställt till mer än bara frånvaron på match. Hela säsongen har känts som en jakt på trygghet och kontinuitet i laget.
Martin Emanuelsson, Magnus Svensson och Adam Brobakken är alla tre spelare med extraordinära egenskaper som vilket lag som helst hade behövt. I synnerhet under slutspel när allt ställs på sin spets och lagen matchas så mycket hårdare än tidigare.
Det blir bara spekulationer såklart, men välj att plocka bort motsvarande spelare i andra lag och fundera på hur det hade drabbat dom i kvartsfinalerna.
Kohonen/ Stenberg/ Berggren?
Calebsson/ Julkunen/ Östholm?
Enström/ Adriansson/ Björk?
Johnsson/ Nordgren/ Kivilehto?
Kronberg/ Samuelsson/ Wallgren?
Sundstedt/ Hagberg/ Hyvärinen?
Karlsson/ Johansson/ Karlsson?
Oavsett vad jag eller ni tror, är det inget som hjälper oss idag. Skador och sjukdomar drabbar alla lag i någon form, och i längden jämnar det nog ut sig. Vi har varit ganska förskonade förr, och kanske hade vi samlat ihop till allt på en gång.
***
Summa summarum.
Med de omständigheter som rådde- G.
Från de ursprungliga planerna som ritades i somras- IG.
Men vi kommer igen!
***
Nu var det ju som sagt längesen vi deltog i ett slutspel som tog slut innan det riktigt roliga började. Den tomheten, den känslan…
Skulle inte vilja kalla oss bortskämda, för vi har förhoppningsvis varit förtjänta av våra framgångar. Men jag kan i detta nu erkänna att man uppskattar sina tidigare vinster och minnen aningen högre när man får ta del av den andra sidans verklighet också.
Det finns dom som aldrig får spela ett slutspel…
Det finns dom som aldrig får vinna ett slutspel…
Synd för dom, det är underbart. Bara hoppas man får uppleva det igen.
***
Till sist vill jag tacka alla er fantastiska människor som såg till att våra fem sista matcher på säsongen kändes som hemmamatcher allihop.
Vi gav Pixbo en match, och stödet vi hade på plats i Lisebergshallen var värd ett klart bättre öde.
Ni är bäst när det gäller, år efter år…
Tack! Tack! Tack!