Stängda dörrar…

Jag sitter fattig här kring rika barn. Det är så det känns när jag sätter mig vid PLO-borden. Stackarna med 1k-marker är så mycket högre. Spelarna skyfflar in marker i mitten på ett mer självklart sätt här. Fler potter spelas. Det finns alltid en chans. Degen ska snurra.

När jag bodde hemma spenderade farsan alltid en absurd mängd tid på toaletten. Om han var försvunnen och man frågade var han var svarade morsan alltid samma sak:
– Kolla på toan…

Jag fattade aldrig grejen då. Men gör nu. Toan är lite av en sista tillflykt för farsor. Det enda stället där man kan låsa dörren och vara för sig själv en stund. Jag vet, mammor behöver också bajsa i fred. Men det känns inte som de tar tillfället för avslappning till sitt hjärta lika hårt.

Möjligtvis har jag satt min sista potatis och gått över gränsen för mina toa-besök då Norrländskan börjat ta tiden efter att jag stängt dörren. Som en jädra stämpelklocka.
– Fyra minuter!

Hon tycker alltid att jag går på dass vid fel tillfälle och vill dessutom införa mobilförbud då hon har en teori om att jag bara sitter sitter och surfar. Sucken som tyder på att det är en planerad handling för att slippa någon syssla, så fort jag rör mig mot toaletten. Men vafarao, måste man så måste man?! Jag har en aktiv flora!

Min andra dörr att låsa är kasinot. Efter att ha blivit pappa har det blivit en naturlig förflyttning att spela mer live. Det är en blandning av vuxendagis och seriöst kontor för mig. Jag har alltid hävdat att man ska ha kul på jobbet. Då presterar man bättre. Det är svårt att ge hundra procent på något man inte gillar. Så jag försöker ha kul. Det är inte det samma som att vara oseriös.

Vid Texas-borden är jag hemma som en 10-åring på farfars segelbåt. Jag känner att jag kan mitt hantverk. Jag har gjort läxan. Ändå är det svårt att hålla sig från att slunga sig ut i den svarta rymden, på jakt efter stjärnglitter. På en timma kan jag plussa mer än på en veckas grind. Och på en kväll tappa en månads Texas-profit. PLO kan vara ett gift när man dras med i fartblindheten.

Luften bär en kall luftkonditionerad lukt av svett och microvågsvärmd tacopaj när jag sätter mig ner vid ett 25/25 PLO. Inget proffs så långt ögat kan nå, precis som man vill ha det. Mot visst motstånd behöver jag inte ens kunna PLO för att vara vinnande. Det räcker att jag har ett någorlunda hum om pokerns fundamentala drifter. Men, för att göra det extra intressant lägger man i Göteborg till ett kort till. Här kör vi nästan uteslutande 5-korts PLO nu för tiden. Världens enda bingo-spel med inslag av skicklighet…

Jag startar med 10k och går några timmar senare hem med det största plus jag kammat in på en sittning i hela mitt liv. Jag är euforisk. Vilket spel. Har jag hittat hem?

Dagen efter slog jag på stort och fyllde kylskåpet med delikatesser, lade ett extra stort stryktips och köpte till och med nya jeans. Det fanns inget annat i huvudet. Nästa dag skulle jag tillbaka. Den här  svarta rymden skulle tömmas på guld innan någon annan hann göra det.

Kvällen var fortfarande ung när jag anlände. Denna gången var bordet inte fullt lika aptitretande. 2-3 duktiga spelare. Inklusive den gamla snowboard-legenden Ingemar Backman. Backman var öppen med att han bara kommer köra brädorna en gång ikväll. Här skulle ingen komma och få någon gratis lågvarians.

Jag startade stabilt, dubblade snabbt mitt inköp. Började drömma salta drömmar om vita stränder. Backman bombade på, men sprang riktigt kallt och var back flera inköp efter några timmar. Jag var på väg att gå hem, nöjd med kvällen. Men ni vet hur det är. Bara ett varv till…

Jag börjar med att floppa nöt på 456 med två ruter. Får in hela stacken mot två gubbar i en sagolik pott. Den ena har tvåpar och den andra nötflushdrag, endast. Vi drar den två gånger. På den ena parar sig tvåparet och den andra kommer färgen. Det går snabbt i hockey, plötsligt back. Måste köra ett inköp till. Får in det med nötstege och färgtillägg på turn mot Backman, som har högre färgdrag. En gång. Färgen kommer.

Fyller på. Får in det en gång till mot Backman i en pott som kan jämföras med BNP i Nya Guinea. Jag har nöt igen. (Fattar inte hur jag kan ha nöt varenda gång?) Den här gången går Backman med på att köra två gånger. Jag vinner första….han andra….

När jag får in det för femtioelfte gången och torskar två brädor går jag för att hämta ut mer pengar. Aldrig tidigare har brush kommit fram och frågat hur jag mår, men den här gången gör han det.
– Är allt bra? Du vet vi måste fråga såna här saker…
– Ja, för farao.
Jag var lugn, men kanske i ett chockartat tillstånd. Backman var inte längre back han, efter en 5-vägs 100k pott åt ”rätt” håll. Jag gick hem efter det. Med gårdagens sköna plus borta med den svettiga vinden.

Upp som en sol, ner som en pannkaka. Flyger man för nära solen smälter vaxet i vingarna. Högmod går före fall. Trots att jag spelat poker så länge så blir man aldrig tillräckligt rutinerad för att lära sig ytterligare en läxa. 5-korts PLO kanske inte är mitt spel ändå. Jag går hem fattig och lämnar de rika barnen…

Jag är inte gjord för denna varians, sjunger Håkan. Typ.

Nästa dag sitter jag på toan riktigt länge, med mina nya jeans vid knävecken. Jag kom i alla fall undan med ett par nya jeans. Jag känner mig som ett t-shirt tryck.

Det blir inte en enda pokerhand på en vecka efter det. Ibland vill man bara vara hemma, med familjen, utan att stänga en enda dörr i hela världen.

/ dybban

Försvunnen norrman & bibeln…

När jag var liten läste jag bibeln från pärm till pärm. Det var mycket jag inte förstod och tyckte var konstigt. Man kan tolka det som står på så många olika sätt. För det finns ju inget direkt facit. Ändå försöker en del kristna hävda att just deras syn på skrifterna är den korrekta. Ibland känns det lite som att motivera sina val i en halvdant spelad pokerhand…

Jag satt äntligen på ett finalbord i helgen. I 2-dagars turneringen Superweekend på kasinot i Göteborg. Under startdagen på lördagen hade jag satt 13 rätt på Stryktipset och redan inkasserat vad som motsvarade ett förstapris, så jag kunde avslappnat spela ut mitt register.

Det inträffade en lustig händelse på finalbordet under dag 2. En norrman dök aldrig upp. Vi funderade på vad som hade hänt? Valde han att vaska några kronor av sina oljemiljoner? Var han så brutalt bakfull att han hade glömt bort att han var vidare till nästa dag? Var pokersuget så stort under lördagen att han sket i att han var tvungen att åka hem till Norge igen? Hade han träffat sin livs kärlek på väg hem under natten och valde att ligga kvar i sängen? Hade han blivit tagen av polis för att ha sprungit näck genom centrum och nu inte fick lämna cellen? Prioriterades en god middag med gamla vänner? Hur som helst, han hade något annat för sig.

Och där satt vi och såg hur hans stack sakta sinade. Då det var åtta priser hamnade vi i ett intressant läge med nio spelare kvar. För norrmannens stack levde fortfarande på bubblan. Och nu räckte det att bordets shortstack foldade i tre varv för att hamna i pengarna. Det var dock inget roligt läge för shortstacken som är en duktig turneringsspelare. Han fick helt enkelt välja mellan att folda sig ner till 1-2 big blinds och ta priset för åttondeplatsen. Eller stoppa in medan han fortfarande hade några marker kvar, riskera att bubbla, men samtidigt öka chansen att vinna turnering.

Jag låg trea i chips och kände mig rätt trygg. Tyckte lite synd om shortstacken som, enligt minspelet som påminde om en 1-åring som käkar citron för första gången, tvingades folda en del riktigt bra händer efter att någon höjt innan honom. ICM-mässigt gjorde han givetvis de korrekta spelen, men det är ändå tufft mentalt att folda bra händer preflopp som man vet är i stor ledning mot motståndarens range.

Varven flöt på. Norrmannens stack led av svält. Han sågs fortfarande inte till. En av bordets rekreationella spelare limpar in i tidig position. Shortstacken tittar på sina kort och stoppar in 3,5 blinds med en min av skräckblandad förtjusning. Och tillägger:
– Jag har det!

Det foldas till moi i big blind. Jag smyger fram KT i hjärter. Min finaste hand hittills på finalbordet. Det kostar mig 2,5 big blind för att syna, så jag synar reflexmässigt. Även limparen synar. Floppen landar T-hög och jag värdebettar tre gator mot limparen. Han betalar av hela vägen. Shortstacken har dock AA som står fint. Men jag går ändå bra plus i potten.

I pausen frågar han mig:
– Jag förstår inte varför du syna med KT. Du vet ju att jag har nöt?

När han ställde frågan så förvandlades vad jag tänkte var en rätt självklar syn till ett tveksamt spel. Jag tänkte nog i min skalle att shortstacken skulle ställa med några fler händer än AA. Troligtvis även KK och QQ, i min vildaste fantasi AK, men det trodde jag nog inte på riktigt. Mot AA har jag nästan 20 procent vinstchans, mot KK lite mindre än 15 procent och QQ drygt 32 procent.

Jag försökte motivera synen med att jag ville spela en sidopott mot spelaren som limpade då jag lirat mot honom under hela turneringen, hade koll på hans limprange, och att han synat av mig light flera gånger (tyvärr korrekta syner då jag varit ute på tåg).

Det kan ha varit en efterhandskontruktion för att det nu gick precis som jag hoppades och jag fick betalt. Jag vet inte. Kanske tänkte jag inte igenom situationen tillräckligt. Trots att jag inte hade en aning om jag hade rätt eller ej så försökte jag ändå rädda ansiktet med ett försvarstal. Jag fick en nick till svar och det kändes som mitt ”speech” gick fram.

Det är det fina med poker, man kan nästan motivera vilka spel som helst. Om de inte är matematisk och spelteoretiskt korrekta går det ofta att kontra med den specifika situationen på bordet. Kanske var det väldigt aggressivt, eller så satt där en jättefisk som man visste att det gick att få extremt bra värde från. ”Det var en speciell situation.”

Då kom jag att tänka på bibeln. Och på homosexualitet faktiskt. (Ja, jag kanske är den enda i världen som hade gjort den tankeövergången.)

Den kristna högern säger ofta att homosexualitet är fel. För det står i bibeln, någonstans i tredje Mosebok. Bibeln har väldigt många sidor. Men de väljer ändå att peka på några enstaka meningar av de hundratusentals som finns och gör dem väldigt viktiga. Samtidigt käkar de både skinkmacka och skaldjur. Trots att det också är omnämt i tredje Moseboken som något förbjudet. Jag har aldrig sett någon kristen radikaltant gå ut och förkasta att folk drar i sig en skaldjursplatå?

Om man frågar dem om det så kommer det garanterat ett försvarstal. ”Man måste se till den speciella situationen.” Skinkmacka är helt ok idag…

Som om de analyserade en pokerhand.

Det är alltid lättare för folk som har lätt att motivera saker att framföra sina åsikter. Men det betyder inte att de har rätt oftare.

De kanske inte ens är säkra på att de har rätt själva, de vill bara att andra ska tro att de har det.

I övrigt gick finalbordet kallt och jag förlorade med tvåpar mot högre tvåpar, för att sedan springa in i KK med 99 och AA med AQ. Slutade sjua. Jag skulle kunna försöka motivera mina spel på finalbordet som korrekta, perfekta, och skylla på otur.

Men ingen skulle ändå tro mig nu…

/ dybban

”Jag skyller aldrig på otur”

Jag lyssnade på en podcast i veckan där den före detta fotbollstränaren i Örebro, Alexander Axén, intervjuades. Hans pappa är bilskollärare, men Axén har inte körkort. Bara det gör honom intressant.

En fråga han får handlar om otur. Alex hävdar att det aldrig är otur när ett lag förlorar en fotbollsmatch. – Jag skyller aldrig på otur om vi inte vinner. Om du skjuter i stolpen så är du inte tillräckligt bra.

Programledarna försöker febrilt ändra hans uppfattning.
– Men om ett skott tar på en spelare och sedan en till innan bollen går in i mål, är det inte otur då?
– Det är bara dåligt gjort, du har inte varit tillräckligt nära för att blocka skottet eller varit tillräckligt bra för att göra så att skottet inte får avlossas.

Den verbala gottegrisen Axén tycker att det är för lätt att bara kolla på vad som hände i skottögonblicket. Hur gick det egentligen till när spelaren som sköt fick komma till skottläge? Vilka misstag gjorde hans lag för att låta det ske?
– Det är för enkelt att tro att en 90 minuter lång match avgörs på tur.

Jag måste säga att jag gillar inställningen. Även om fotbollstränaren går lite för långt när han försöker hålla fast vid sin ståndpunkt även när det gäller livet i stort.

Finns det tur i det vanliga livet?
– Du gör medvetna val hela tiden. Saker som inte är tur. Det kan vara intuition som gör att du gör på ett visst sätt. Alla dina val är utvalda efter information som ligger där bak.

Där finns en del grejer jag inte håller med tränaren om i hans fortsatta resonemang. Det finns vissa saker som jag är övertygad om. Som: när du befinner sig på en gågata i Barcelona och blir rammad av en galen människas skåpbil. När du förliser med Estonia. Blir drabbad av en naturkatastrof. När du föds in i fattigdom och svält. Det går inte att skydda sig emot. När slumpen är emot dig, så kan du inte komma undan. Så visst finns det tur och otur i vanliga livet.

Men ändå. Om man har inställningen att det inte finns tur och otur, då blir du plötsligt herre över ditt eget liv. Det är du som har makten. Det är du som avgör vilken väg ditt liv ska ta.

Vi har väl alla en pokerkompis som har sprungit dåligt i 17 år. Han som alltid har otur. Så länge du kan minnas så har du fått tvätta öronen från bad beats-historier efter varje gång ni träffats. Och det är alltid den där sista brutala handen som avhandlas. När han bustade ett inköp med AA eller åkte ur en turnering med floppad stege. Men vad hade egentligen hänt fram tills dess?

Det finns egentligen bara en enda hand i min pokerkarriär som jag ångrar. (Det finns tusentals jag spelat sämre, men vem orkar gå och älta?) Den är ifrån det största finalbord jag spelat – finalbordet i Sunday Million. Vi var fyra spelare kvar. Jag låg tvåa. Förstapriset var cirka 1,5 miljon kronor. En omvälvande prissumma som fick mig att hetsäta Ahlgrens bilar. Jag fick QQ UTG och klickade till en miljon (250k/500k) med 17 miljoner bakom. En tiltad finne, som precis torskat halva stacken, går all in för 6 miljoner på lilla blind. Big blind, chipleadern med cirka 22 miljoner, synar 6 miljoner. Jag får en direkt känsla av att chipleadern har en monsterhand. Med händer som AK och par lägre än QQ borde han gå all in och försöka isolera då jag bara kan syna med 2-3 händer. Kanske hittar han syn med 99-JJ för att lura in mig. Men på så här stora finalbord brukar folk inte vilja ta några onödiga risker. Jag tänker i 10-20 sekunder. Lägger min känsla på en Ahlgrens bil som jag stoppar i munnen och gör det som matematiken säger åt mig att göra med QQ fyrhandat. Jag går all in. Shortstacken har A6 och chipleadern KK. Och jag åker ut på tredje plats.

I efterhand skyllde jag på otur, att jag plockade upp ett monster när den enda spelaren som kunde slå ut mig hade bättre monster. Fast i ärlighetens namn var jag mest besviken på mig själv som inte följde min känsla och read. Men det är alltid bekvämt att ta fram oturs-kortet.

Pokerspelare som ständigt skyller på otur har någonting att gömma sig bakom. Som en osynlig pansarvägg för att döva sina egna tillkortakommanden. De behöver inte utvecklas och jobba på sitt spel för det enda som står i vägen för de stora vinsterna är egentligen otur.

Att skylla motgångar på andra eller annat kan kännas som en enkel väg att gå. Men det kommer inte utveckla dig. Och det kommer inte att ta dig framåt i livet.

Det låter hårt, men ibland måste du bara lyssna på en fotbollstränare från Örebro när du är väldigt nära, men inte når ända fram. ”Skjuter du i stolpen är du inte tillräckligt bra.”

Jag tror kanske att det är lite vad livet går ut på –  att bli tillräckligt bra för att nå dit vi vill.

/ dybban

Slutet på en sommar

Det sägs att den musik man lyssnar på som 20-åring följer med hela livet. Musiksmaken ändras inte nämnvärt efter de där åren.

Men det är det en hel del annat som gör.

Jag står framför spegeln. En blekfet tunnhårig medelålders man stirrar tillbaka på mig. Vem farao är du? Jag känner mig som slutet på en sommar.

En ny era ska snart ta fart. Vi har bestämt oss från att flytta från Linné i centrala Göteborg och ut till radhus någon bit utanför. Just nu är det visnings-grind. Att gå på visning är poker på hög nivå.

Det händer titt som tätt att folk pratar om pokerface. ”Ah, du spelar poker. Då måste du ha ett bra pokerface?” Som att de tror att man sitter framför spegeln och övar på att se svårläst ut flera timmar om dagen. Äh, pokerface är det mest överskattade uttrycket i poker. När det gäller visningar är det betydligt viktigare. Mormor har lärt mig allt.

Den senaste visningen i Lerum var helt fullsmockad. Vi klev oberörda in. Taktiken var att verka ointresserad och snacka ner bygget så övriga spekulanter skulle bli tveksamma till ett köp.

Den inglasade uteplatsen och trädgården var husets pocket rockets. Där gick det inte att göra så mycket mer än att hålla käften och gå vidare. ”You gotta know when to fold’em…”

Köket. Max en K9o. Lite trångt och risk för komplikationer. Där stod ett par. Jag smög in och kollade diskmaskinen. Öppnade den och hittade smutsig disk.
– Aj, aj, aj. Den här verkar inte diska rent. Ser lite gammal ut också.
Smög sedan iväg.

Toaletten på nedervåningen. Q7o. Går in och lägger på en min av avsmak åt duschkabinen. Frågar Norrländskan om hon gjort lumpen. Hon tittar på mig som om jag var dum i huvet, men innan hon hunnit öppna mun fortsätter jag:
– Då duschade man i såna här. Det var inget vidare…
Äh, jag har ju inte ens gjort lumpen själv. Men allt är tillåtet när det gäller visningar.

Övervåningen. 96o. Tar tillfället att fråga en medelålders dam om den stora inbyggda garderoben som gör det väldigt trångt att ta sig in till de två sovrummen:
– Tror du man kan spränga bort den här så jag slipper göra en magsäcksoperation för att ta mig in till sängen?
Jag känner mig som Tony G. Trashtalkens mästare. Alla andra är ryssar som ska upp på sina cyklar och trampa iväg.

Sen ska mäklaren ha en liten genomgång om huset för alla spekulanter. Den vita skjortan instoppad i den klanderfria kostymen. Det överdrivna leendet. Efter ett tag säger hon att det är risk för fukt i krypgrunden. Värdena är över de rekommenderade och det borde absolut ställas in en fläkt. Va farao?

Försöker hon bluffa mig? Är mäklaren köpt av någon annan spekulant? Jag börjar tänka i många steg nu. Det börjar bli lite väl avancerad poker för mig.

Dagarna efter startar budgivningen. Den drar i väg över alla rimliga nivåer. Den här bostadsbubblan är ju värre än Sultanens angrepp på kortblandarna på CC, som han tror är riggade. Det blir highstejks på riktigt.

Jag måste vara en usel visnings-spelare. Var det INGEN som lyssnade? Det känns som folk skulle kunna buda på en IKEA-garderob om det kallades för hus och stod i ett hyfsat område i en svensk storstad.

Det finns inte en chans. En gammal pokerspelare tvingas dra sig ur för att inte riskera hela rullen i ett game. Det är inget ”spela lagom” där inte. Det är vilda västern där man tvingas slänga in både fru, häst och vagn för att ha en chans.

Vi får bo kvar i vår lilla lägenhet ett tag till. Snart bor vi som på 1800-talet när en hel släkt trängdes i en etta på 22 kvadrat. Hjärterum, stjärterum.

Norrländskan är rund som Pavarotti. Det är bara några månader kvar.

Jag står framför spegeln. Jag känner mig som slutet på en sommar. Men.

Snart ska jag bli pappa igen. Och jag har aldrig sett fram emot en höst lika mycket som nu.

/ dybban

Världens största lilla kung

När han snörar på sig sina svarta skinnbyxor är han banne mig kungen. Då kan han nästan gå på vatten. Jag vill att han ska leva i de där byxorna som ett andra skinn, för evigt.

Ibland fantiserar jag om hur människor har det på andra sidan. När de lämnar pokerbordet och går hem. När man tänker på det vet man bara hur de flesta är just där. Precis som de bara känner mig från vad jag gör och säger vid ett bord med en kortlek. Förutfattade meningar kan komma som ett brev på den ständigt försenade posten. Så under stunder av kortdödhet och tystnad fantiserar jag.

Men en del personer har jag fått veta en del om under de här åren. Som mannen med de svarta skinnbyxorna. Hur han döptes efter en av de största konstnärerna. Att han föddes någon helt annanstans.

Ärligt talat vet jag bara så mycket att jag kan fantisera ännu häftigare. Det gör det bara bättre.

Vinnie är en av de där människorna som jag träffar nästan varje gång jag kliver in i pokerrummet i Göteborg. Han är en av de minsta, säkert bara 1,65 i strumplästen. Men ändå en av de största, för han har det bredaste leendet i hela rummet.

Jag tror han är pensionär nu. Men kör ändå en del gig där han spelar musik ute på krogarna. Jag har aldrig varit på en spelning. Men jag ser framför mig hur han stampar takten i skinnbyxorna. Det känns som han har en jädra rytm i blodet. Som att musiken flyter i honom.

Men kanske gillar han ändå pokern lite mer? Vinnie spelar turneringar, cashgame, allt och hela tiden. Med sitt leende.

Han blir bara sur när det kostar för mycket att se en flopp med en A6s. Då skakar han på huvudet och ger ifrån sig ett minspel likt ett barn som inte får leka med sina transformers längre utan fått order att gå ”bums i säng!”.

Ibland när jag går förbi hans bord så får jag stå bakom och han visar upp sin hand i smyg för mig. Senast var det 43o. Vinnie höjde upp och fick syn av två spelare. Floppen landade AK7. Vinnie betade. De andra foldade. Jag klappade händerna så hårt att vakterna gav mig ta-det-lugnt-nu-grabben-annars-får-du-drickstopp-fast-vi-vet-att-du-inte-druckit-något-blicken. Vinnie skrattade så högt att det dånade.

Det finns bara en person som älskar att se denna man vinna pokerhänder mer än jag. Det är han själv.

Jag fantiserar om att han köper en ny gitarr för turneringsvinsterna. En sådan där liten en som man spelar jättesnabbt på. Kanske en svart hatt till det. Som en asiatisk Johnny Cash. Det skulle passa honom. Jag fantiserar om att han har ett helt rum där hemma med svarta hattar, skinnbyxor och små gitarrer. Det där rummet som frugan gärna vill städa upp i för det luktar lite unket av åratal av liveframträdandesvett. Men det får hon givetvis inte. För då skulle saker försvinna från sina rätta platser och det skulle kanske aldrig bli det samma.

Om jag någon gång känner mig nere eller stressad när jag kommer till kasinot så försvinner allt det negativa så fort han visar upp sin tandrad eller ge mig en dunk i ryggen. Han är balsam. Och jag kommer aldrig låta någon städa bort honom, för då skulle det aldrig bli det samma.

Jag fantiserar om att jag någon gång ska jag gå på en spelning. Hur vi alla kommer vara där. Piraten, Kalle-Gais, Jocke-Gais, Ledsna-Hunden, Sultanen, Fisk-Mackan, Doktorn, Arkitekten, Trollkarlen och Frans. Och när alla andra har druckit ur sin sista öl stannar vi kvar, tar fram en kortlek och drar en spader. Trots antalet gaisare så kommer vi ha det trevligt. Men det är ju bara fantasier, förstås.

På fredag åker jag till Malmö för att spela Malmö Open Main Event. Jag är brutalt sugen, så förvänta er en fläskig rapport nästa vecka. Kanske är Vinnie där i sitt andra skinn. Då kommer han banne mig vara kungen. Världens största lilla kung.

Det vore balsam.

/ dybban

Sommarlaxen!

De kom från de stora vidderna och de djupa skogarna. Från städer, byar och lantställen. De kom banne mig från Karlstad. Alla med ett mål – Sommarlaxen!

När WSOP Main Event känns som en svart prick i horisonten, så får man ta andra chanser. Sommarlaxen är sommarens höjdpunkt hemma i Göteborg. Den är lite som en stor, fri, festival. Om man tar bort fri, för den kostar ju och det finns regler att rätta sig efter, det gör det.

En lax i inköp. Men oanade möjligheter att köpa in igen om man bustar. Och så tre startdagar där det är fritt fram att komma tillbaka och testa lyckan igen om oturen våldgästat dagen innan. Sett till antal spelare är detta den största turneringen i Sverige, om jag inte är ute och cyklar på en trehjuling? 700 inköp blev det den här gången.

Söndagen spelade jag Söndagssteken, vann ihop en bilsemester till Sveg, och grejer så jag avstod den första startdagen. Måndagen hoppade jag in, men resultatet var inget att skriva brev hem till mamma om. Jag tog en sista chans i tisdags. För någon gång ska jag väl komma upp på den där väggen och bli odödlig?

Jag startade dagen med att komma två timmar sent då Cirkusdirektören vägrade lämna Slottsskogens lekpark. Men svettig och rosenfärgad rev jag sedan igång maskineriet och började med att få in det på flopp med stegdrag mot tvåpar mot en tysk. Givetvis satt stegen, som en fluga mot framrutan på Autobahn, redan på turn och jag var snabbt uppe på 25k, start 10k. Man måste få segla vindarna när det är re-entry första timmarna.

Sista handen innan re-entry perioden är över hamnar jag all in med AQ mot JJ. Jag trodde killen kunde ha vad som helst, så det kändes så där när fiskekrokarna kom fram. Ett ess på flopp gjorde dock susen, där kändes som det här kunde bli min dag. Men man ska givetvis inte hålla på och känna saker…en knekt på river förändrade sakernas ting och istället för en fin stack inför fortsättningen hade jag nu inte mycket mer än när jag startade dagen. Illa.

Jag hörde rykten om att Bosse Bluff var chipleader från de två första dagarna med 300k. Mannen som kan förvandla mögel till svampstuvning, järnflis till guldtackor, som på brädan A92 bluffar sig själv all in med 78o. Det sista har faktiskt hänt mot just mig i ett cashgame för inte så länge sedan, jag hade AT. Men Bosse var givetvis inte orolig ens när jag visade handen. Turn 5. River 6. Fixade biffen. Den legendariska ”Jag-lägger-AA-pre-om-det-behövs-Svarta Piraten” var också vidare med en riktigt fin stack. Nu hade jag en del att kämpa med om jag skulle kunna sälla mig till detta fina sällskap. Dagen hade drygt 240 inköp och skulle brytas med 19 spelar kvar…

Men i mina bästa stunder är jag en krigare. Så jag började kämpa med min lilla stack. Höll 10-15 big blinds vid liv några timmar. När blindsen började gå upp så jobbade jag upp till 20bb utan floppar. Sen fick jag en hand! AKo 3-betlastades och jag fick snapsyn bakom. Var redo att försöka vinna en flipp, men fick istället möta AQ i spader. Det kändes bra fram tills floppen kom. 9TJ med två spader. Jag behövde ducka hela kortleken, inklusive jokrar. Började messa hem till Norrländskan att jag är hemma till middagen, men turn parade brädan och river kom en helt osannolikt blank ruter 5. Plötsligt hade jag lite stack.

Nästa stora pott jag spelar startar med att jag viker upp mitt första höga par för kvällen, två kungar. Och den äldre förvirrade finnen, med Woody Allen-brillor, höjer upp. Får syn av en brunbränd, fotomodellsaktig ung man med hockeymuskelarmar som dessutom pratar värmländska. Blindsen är 1/2k, uppslaget till lite näpna 5600. Jag slår om till 18k, en tredjedel av min stack. Fold tillbaka till finnen med den vilda blicken som instalastar. Långt stek av värmlänning, men fold till sist. Jag är uppe mot TT och får stå! Upp på 120k och mer än dubbla average. Jag kände hur fläktarna smekte mig som Carola för en kort sekund.

Smågrindar upp till 140k. Kvällen börjar gå över till natt. Vi är drygt 30 spelare kvar som ska bli 19 innan våra trötta själar äntligen ska få vila.  Blinds 1,5/3k. Rustik herre limpar in UTG. Så gör också Peter, vinnaren av Spring Poker Week, på lilla blind. Jag kikar ner på 7T i spader på big blind, tänker att gratis är gott, och checkar. Flopp 67Q med ett spader och två hjärter. Peter donkar ut 5k från lilla. Det kan han göra med lite vad som helst för det här är en kille som inte ber om ursäkt för sin existens. Jag synar och UTG foldar. Turn ruter nio. Träff och öppet stegdrag. Peter fortsätter betta, nu 13k. Han har cirka 40 bakom. Vi har spelat mot varandra många herrans gånger och jag känner svagheten pulsera i hans dolda halspulsåder. Vill stoppa in, men väljer till sist att bara syna.  Det känns som ett ljummet och fegt beslut. River landar blank. Peter går all in snabbt. Jag steker i flera minuter för jag är mer sugen på en hjältesyn än en kall öl en het sommardag på verandan. Men jag har inte hjärtat på rätta stället, jag viker. Peter pustar ut, säger att han semibluffade. Jag vet inte vad det betyder, för jag känner mig lite efterbliven.

Äsch, upp på hästen igen!

Är inne och rotar lite här och där med blandade resultatet. Grafen är svagt lutande uppåt. Jag dricker nyttiga juicedrinkar som kasinot bjuder på och blandar upp det med gratis kaffe och snus. Snuset inte gratis, vilket är synd. Då hade jag äntligen kunnat gå plus på rejken.

Hittar så ännu en kvalitetshand, JJ, på cut off. Blinds 2/4k och jag slår upp till 8500. Fold till lilla blind, Frans, en riktig legend på CC i Göteborg. Jag måste ha spelat flera tusen timmar cashgame mot denna Balkan-broder då han är lite av en inventarie på stället. Sin vana trogen slår han om stort när han väl slår om, 27500. Denna medelålders man gör ingenting halvdant. För en nytillkommen gäst kan han tydas som lite hård med sin något buttra uppsyn, men jag älskar honom. Särskilt när han dricker varm konjak och pratar om livet i Belgrad dit vi ska åka en vacker dag. Vid pokerborden är Frans nyckfull. Kan spela solid poker i timmar för att sedan hitta på något utanför boxen. Men idag har han varit otroligt solid och jag har inte sett honom ta ut svängarna efter att han dragit in en stor stack tidigt i turneringen.

Jag får en dålig feeling. Om han skulle bluffa någon skulle det inte vara mig. Jag måste sätta honom på TT+ och AK. Jag är nära att openmucka för att visa min respekt, men ni vet hur det är. Det sitter en liten jävel på höger axel som viskar saker. Saker man borde göra. Saker som att JJ inte är en hand som går att lägga i det här läget. Så vi får givetvis in det istället. Frans visar QQ som får stå. Och så är jag nere på 35k. Mindre än 10bb. Att jag aldrig kan vara en duktig pojk?

Jag börjar stoppa in light ett par gånger och dubblar stacken rätt snabbt. Är plötsligt med igen. Det är nu bara åtta spelare som ska ut innan dagen bryts. Jag ser ljuset och en skön dunkudde i tunneln.

Glor ner stumt på AQo. Vädrar AC-luft och action. Det blir åka av mot den rustika, lösa herren till vänster om mig. Vi får in hela kalaset med tårta och allt. Han visar 99. Potten är nu på drygt 150k och är en coinflipp mot Bosse-Bluff ifrån chiplead kommande dag.

Dam i dörren. Daaam i döörren! Jag myser. Det kommer en dam på turn också. Jag älskar mitt liv lite, innan den rustika herren börjar gasta efter ett ruter.
– Ett ruuter då! Ettt ruuter! Kom igen då!
Som om han försökte ropa in en häst på Åby. Men jag satt säker som Stig H i sulkyn med min vackra triss.

River ruter tre. ”JAA!” Den rustika herren knyter näven. Hans ruternia bildar en färg med fyra ruter på bordet. Stig H får trava ut bakvägen…

Det är lustigt hur man kan förlora 10k i ett cashgame utan att höja ett ögonbryn, men åka ur en tusenkronors-turnering och brinna som Kartago inombords. Det är något med timmarna man lagt ner, förhoppningar om ett sexsiffrigt förstapris och att det finns en jädra vägg att ta sig upp på!

Jag börjar vandra ut från kasinot. Blir stannad några gånger för att få lyssna på bad beats. Jag lyssnar väldigt intresserat och noterar samtliga i min lilla svarta bok. Sen köper jag två kycklingwraps och sväljer båda på väg hem över Stenpiren.

Dagen efter fick jag veta att varken Bosse-Bluff eller Piraten vann turneringen. Howcome? Pokerns vägar äro outgrundliga. Min egen väg leder sällan upp på vinnarväggar, men nästan alltid förbi en sorglig stenpir förbi en gammal hamn.

Men ni vet vad de säger? Mister du en turnering står dig tusen åter. Det finns många fler kycklingwraps att äta på väg hem innan den feta damen lämnar in för gott.

/ dybban

Livets mening, i jämförelse

Poker är ett ensamt arbete. Visst, man får träffa mycket folk vid live-borden och många har pokerkompisar att diskutera teori. Men det är bara du som kan göra jobbet. Som måste tvinga dig själv öppna klienten eller gå till kasinot även när det känns tungt. Och när det väl gäller, när besluten ska fattas i en hand. Då sitter du där själv. Det finns ingen livlina att utnyttja. Ingen telefon att lyfta. Det är bara du. Ensam.

”Monopol” åkte ut tidigt i Main Event i SM och var väl inte direkt upplagd för en rumba efter det. Trots att vi hade två hotellnätter bokade i Stockholm så beslöt han sig för att åka hem.

Jag försökte halvhjärtat övertala honom att stanna då jag själv hade tänkt vara kvar hela veckan för cashgame efter Main. Ville övertyga honom om värdet och att det blir skoj. Men det bet inte. Han kunde lika gärna grinda på nätet, men framför allt:
– Jag vill hem till familjen.
En timma efter busten satt han på ett tåg till Skara.

Jag förstod honom, men jag har ju också familj och här fanns det bara ett läge. Degen skulle in. Hemlängtan fick stängas av.

Fem dagar senare. En liten cash i Main Event hade det blivit, men riktigt bra resultat på cash game. Så jag var nöjd. Det var onsdagkväll och jag hade varit hemma hos syrran och ätit middag. Nu var det dags för ytterligare en cash game-session på CC.

Jag tog tunnelbanan från Mariatorget in till Centralen. Det är första gången i Stockholm jag uppfattat det smidiga i de här spårvagnarna under jord. Ångrar plötsligt alla bortkastade pengar jag lagt på att grinda bilköer i taxi…

Lyckades kliva av vid rätt hållplats och tog mig ut i det fria via tunnlarna. Kollade in hipsters, uteliggare, lattemammaor och finansgubbar. Plötsligt fick jag en känsla som jag inte haft på väldigt länge. Mitt i myllret kände jag mig ensam. Efter 12 år som pokerspelare har jag fortfarande inte tröttnat på spelet, men nu drabbades jag av någon slags panikångest av tanken på att gå till kasinot och spela poker ännu en kväll.

Ibland, mitt i bajsblöjor och vetskapen att jag borde diska oftare, så längtar jag bort till en lång Vegas-grind där jag skulle kunna sitta veckor i streck och bara spela poker. Men nu, efter fem dagar, var jag nära att inte kunna stå emot längtan efter Cirkusdirektören längre. Den där lilla lattjolajbangubben, med de blonda lockarna och de två stora framtänderna som spricker fram när han skrattar. Den lilla trippande katastrofen som kan få ett nystädat rum att se ut som en festivalcamping på Sweden Rock på fem minuter. Han som gentilt smyger iväg och sätter sig i ett hörn när han ska bajsa. Och springer emot en som ett solsken efter en regnig sommardag när man öppnar ytterdörren.

Jag tog en extra lång promenad Drottninggatan fram för att försöka samla mod till att gå till kasinot. Men det gick inte. Jag kände mig så dekadent och trasig när jag tänkte på var jag var och vart jag borde vara. Såg en biograf på Hötorget. Klev in och kollade läget. Pirates of the Caribbean 5 skulle börja om fem minuter. Sicken jädra sketfilm, tänkte jag och köpte en biljett. Ensambio för första gången i livet. Två timmar och tio minuter senare, av total misär på en bioduk, visste jag att jag aldrig skulle få den tiden tillbaka.

Ute i luften inser jag att jag precis sett Pirates of the Caribbean 5 på bio helt själv. Ångesten för att gå och spela poker var borta för det går inte att sjunka mycket lägre än så. Poker måste klassas som avancerad vetenskap, som livets mening, i jämförelse.

Några minuter senare kliver jag in i pokerrummet och får en trevlig kväll med två äldre herrar som knappt kan reglerna, men är artiga nog att ta i hand vid varje vunnen och förlorad pott. Så när jag fick mina ägg utdragna av TT all in pre så vara det bara att trycka näven ännu en gång. Kvällen slutade ändå med ett ok plus innan jag begav mig till hotellet för att somna som ett barn.

Jag har varit sugen på att åka till Las Vegas i flera månader nu. Men jag inser att jag för andra året i rad missar WSOP. Jag kommer, likt förra året, vara avundsjuk på alla svenska namn jag följer i resultatlistorna. Men om jag ska vara helt ärlig, jag vet inte om jag hade klarat av att vara borta i flera veckor. Det är nya tider nu. Livet hittar nya glädjeämnen. Mitt består av en Cirkusdirektör som växer likt vackert ogräs. Vegas hade kunnat sluta med något ännu värre än Pirates of the Caribbean 5. Kanske hade jag efter en vecka suttit på någon obskyr biograf med svettiga smörpopcorn och kollat på den senaste totalrötna versionen av Ghostbusters.

Den gamla pokerlegenden Bengt Sonnert skrev till mig att en pokerspelares karriär dör vid barnafödsel. Men hävdade att jag var undantaget. Jag hoppas han har rätt.

Poker kan vara ett ensamt arbete. Men det finns saker som är betydligt värre.

/ dybban 

Isbjörnsrumpa på Elitloppspoker

Vissa dagar känner man det bara. Att idag kommer det ske något speciellt. Idag kommer det blir bra.

För första gången i mitt liv skulle jag i torsdags spela Elitloppspokern på CC i Stockholm. Även känd som den största slaskturren i svensk tid, då det trots ett inköp på över fem lax har en turbostruktur för att travgubbarna inte ska tröttna och turneringen hinna ta slut på en dag.

Jag gled in på färjans tredje däck och kände hur det hängde magi i luften. Turneringen var full till bristningsgränsen. Jag drog lott och hoppades på en bra seat. Det blev ingen bra seat, det var betydligt bättre än så. Jag har aldrig spelat något homegame i Lesjöfors. Men om det någonsin spelades poker i någon tegelvilla där runt 2005 så kan jag tänka mig att motståndet var ungefär så här hårt.

Dock. Direkt till höger om mig, mannen, myten, legenden, Chris Björin. Svensk pokers Doyle Brunson. Med en ryggtavla rak som en militär i givakt framför kungen. I övrigt hela tre damer, två solglasögonsnubbar, någon medelålders man i finskjorta, ett par hästhandlare och en norrländsk grinder. Startstack 30k. Nu skulle det spelas poker!

Finskjortan visade var skåpet skulle stå och valde att spela varje hand. Om det så var fyrbettat innan flopp så var det inte tal om att folda Q7o. Alla händer kan floppa fyrtal! När han dessutom lyckades syna en floppbet på 346 regnbåge, träffa pipan på turn, och få fullt betalt så var det liksom inte läge att ändra taktik.

Jag får min första kvalitetsnäve efter en halvtimma. Höjer upp med AKo, får fem syn, floppar Q76 och inser att det inte är någon idé att köra vidare. Fortsätter med relativt tight spel någon timma då det ändå inte gick att få bort folk från potterna. Här gällde det att hitta en näve och värdebetta till månen och tillbaka.

Men det kom aldrig någon näve. Så jag fick skapa en själv. Efter drygt två timmar (blinds 150/300) så höjer bordets mest aggressiva spelare, en ung man i solbrillor, upp i mittpos till 600. Jag kikar ner på en av mina favoriter, 97s, på cut off. Då jag ändå varit lugn hittills hoppades jag på att få lite cred, så jag slog om till 1800. Jag hoppades fel. Både finskjortan på lilla blind och en äldre dam på big blind kallsynade mitt omslag. Och solglasögat synade givetvis också in. Jag var redan redo att lämna in och ge upp handen. Tills jag såg floppen…

68T med två spader. Jag var nästan tvungen att gnugga ögonen med tröjarmen, hade jag floppat nöt? Ja, det hade jag ja. Det gjorde inte ont när unge herrn donkade in 3k i potten. Jag synade bara för att få med mig finskjortan på en svängom. Men både han och damen lade sig. Turn en blank fyra. Solglasögat fortsatte med en liten satsning, 3k till. Jag slog om till 9,2k. Lite stek från min motspelare och sedan en all in. Uppspelt som en femåring i en godisgrotta synade jag snabbt. Uppe mot JTo som drog dött. Jag kanske var lite orättvis mot det där homegamet i Lesjöfors, det hade nog stått sig rätt bra här.

Vissa dagar känner man bara att det kommer bli bra. Uppe på dubbla startstack.

Nyrik så öppnar jag upp mitt spel. På blinds 400/800 synar jag ett uppslag från Björin, som spelat som en solid stenstod, med A2 i klöver. Floppen landar magnifika A94 med två klöver. Björin bettar, jag tar en syn i position. Turn en röd sexa. Björin tar då det drastiska beslutet att gå all in, för drygt 20k. Över 2,5 gånger potten. Vad i hela friden är det som händer? Försöker fundera ut om han verkligen kan göra detta med någon slags draghand för om jag känner mig säker på att han har ett ess kan jag ju inte syna. Funderar lite väl länge och kommer fram till att han har ett ess typ, nästan alltid. Björin säger:
– Bra fold, jag har ett ess.
Och visar upp ett ess.

Antagligen har väl Björin övat upp ett sjätte sinne som säger åt honom både vad min hand är och vad riverkortet kommer visa för färg. Så han kanske kom undan…

Strax därefter får jag byta bord. Tråkigt!

Startar mitt nya bord katastrof då jag synar in från big blind med K6o. En riktig skethand, men det låg så mycket pengar i potten att jag inte orkade folda. Alla händer kan ju floppa fyrtal! Men jag fick nöja mig med toppar på floppen K94 med två klöver. Ola från Karlstad fortsätter betta. Jag synar flopp. På turn kommer ett tredje klöver. Ola går all in för sina sista 14k. Jag orkar inte folda då jag i min vilda fiskhjärna vill att han skulle ha plockat upp ett nötfärgdrag på turn med en AQo eller nåt. Jag hade rätt i att han hade klöveresset. Men även ett rött ess som sällskap. Jag tappar en stor portion av stacken och vill slå mig själv med en liten hård pinne.

Nästa varv synar jag uppslaget från en lång norrman på min big blind igen. Det är så himla svårt att vika när man redan stoppat in marker. Till mitt försvar har jag denna gång en bättre hand – KQ. Floppen landar fenomenala KQ4. Blindsen är nu höga så när norrbaggen betar ut 7k på flopp finns det inte mycket annat än att ställa in. Blixtsyn av AA och mitt tvåpar får stå. Upp på lite stack igen. Det var ju en sån kväll, jag kände det. Tredje däck på den här Finlandsfärjan var redo för party!

Spelare försvann snabbt. Småtimmarna kröp på. Vi närmade oss endast två bord kvar, från de drygt 100 startande, och Peter Eichhardt, förra årets armbandsvinnare i WSOP, satte sig ner. 50-bastaren, med kropp som en tiokampare sprang som en dopad Bolt och byggde stack till himlen. Själv fick jag besök av kortdödens mamma. Fick stirra ner i 94o i två timmar och vackert sitta och folda mig fram. Försökte överleva den branta strukturen genom att sno de blinds som gick.

När jag kikar ner på 86 hjärter i mittpos känns det som nöt och jag slår upp till 6k på 1500/3k. Bara den gängliga norrmannen synar i big blind. Floppen landar T94 med T9 i hjärter. Inte fel alls. Norrmannen checksynar min bet på 6,5k. Turn en svart femma. Jag checkar bakom för att inte få checkraise i ansiktet. River landar drömkortet hjärter 7. Jag får gnugga pluggarna igen. Kisar på brädan och försöker febrilt inse det omöjliga – jag hade rivrat en straight flush. Norrmannen checkar igen. Jag går för tungt värde å stoppar in 20k. Stek i två minuter och sedan syn. Jag var aldrig orolig, norrmänn kan vara bra på saker, men inte att folda.

Upp på bra stack igen. Hur skulle den här kvällen kunna sluta med annat än vinst?

Hamnar i en jobbig hand mot Eichhardt där jag tvingas vika för en all in för hela min stack på turn med QT på brädan, AKTQ med ett färgdrag. Herr armbandsvinnare säger att han inte hade knekten. Jag tror honom. Slår å andra sidan ut en spelare med AQ vs A6 all in pre. Jag väntar dock på mitt första höga par, jag känner att det kommer snart. Och från där nalkas ruschen som ska ta mig till de 140 laxen i förstapris.

Stämningen börjar tätna. Servitören springer ut med ännu en öl-bricka. Ljudet av slots lyser med sin frånvaro, det är bara ett evigt markerklapper från de nyöppnade cashgameborden och badbeats-historier från folk som dricker gravölen i bakgrunden. Jag har bytt ställning till ett knä lutat mot bordet, ingen ultimat ställning. Björin hade skakat på huvudet om han sett mig.

Så, på lilla blind, viker jag upp en kung. Smyger fram det andra. En regent till. Äntligen. Blindsen är höga och det är all in-poker som gäller. Till min stora förtret foldas det laget runt till knappen. Men han gör mig inte besviken. Han ställer in allt och täcker mig. Jadå, syn. Big blind viker.

Upp mot en bättre hand än jag trodde, A9o. Dealern är snabb och slänger fram ett ess direkt i dörren. Brädan rinner ut kall som en isbjörnsrumpa. Semibubblan för mig, då det var 15 priser.

Jag reser mig och önskar lycka till.
– Det kommer fler chanser, säger Eichhardt.

Och det har han rätt i. I helgen beger jag mig tillbaka till brottsplatsen för Poker-SM Main Event. Jag har ingen speciell känsla inför turneringen. Lika bra det. Det brukar ändå inte spela så stor roll vad man känner innan en turnering, eller under för den delen. Känslor är endast till för att spela dina sinnen ett spratt.

Vissa dagar vet man det bara. Att det kommer ske något speciellt. Men man är ju aldrig att lita på.

/ dybban

Vinylskivan

Det var mitt andra år i Las Vegas. Jag kunde inte äta mig mätt på neon, filtmattor och känslan av att tiden inte fanns.

Jag satt med en stor kaffe vid ett av alla pokerbord inne i Brasilia på Rio. Spelade ett 1500-dollars event i WSOP. Det gick så där och jag letade luft, ett läge att dubbla upp. En ny herre med Percy Barnevik-skägg, grön urtvättad t-shirt och baseball-keps med texten Chicago Cubs satte sig ner bredvid mig. Mannen såg lite tanigare ut än den ”vanliga” amerikanen, men han log. Jag log tillbaka.

  • – Wrigley field? sa jag.
  • – Ja, visst, sa mannen och sken upp.

Under mina studier i Chicago hade jag besökt Cubs hemma-arena två gånger. Jag tror de förlorade båda gångerna. Ärligt talat var baseball den tråkigaste live-sport jag sett. Det händer  ingenting, ingenting, så käkar man lite nötter och tjötar, så missar man ett bra slag, så håller man koncentrationen en kvart för att inte missa nästa bra slag, så händer ingenting, ingenting, så börjar man käka nötter och så missar man nästa bra slag. Sen håller det på så där. Men jag gillade atmosfären. Det var den fina sidan av amerika.

Att hålla på Chicago Cubs var en enda lång pina, de hade inte vunnit World Series på över 100 år, sedan 1908, och kändes förföljda av otur. Det gick myter om klubbens förbannelse. Fansen hade, likt Hammarby, vant sig vid att aldrig vinna.

  • – Ska ni vinna snart? frågade jag.
    Han skrattade lite bullrigt, lite som min farfar en gång gjorde.
    – Vi får leva på hoppet.

Min nya vän hette Jeff. Han jobbade med fastigheter och hade årskort på Wrigley Field. Kanske berodde det på att jag var svensk, att han förstod att chansen att vi skulle träffas igen var minimal, eller så vara han bara en öppen person i grunden. Men han började berätta om varför han nu var i Las Vegas och spelade WSOP för första gången.
– Jag är sjuk. Cancer. Jag har väl 50/50 att överleva. Annars har jag något år kvar. Jag älskar poker, så jag kände att jag var tvungen att åka hit nu. Det kan vara min sista chans. Jag vill inte dö som en vinylskiva som aldrig snurrat.

Han sa det utan bitterhet. I vanliga fall är det inte lätt att föra ett samtal vidare efter sådan info. Men Jeff var lätt att prata med.

Till sist, efter många timmar, var jag nere på 20bb. Kikar ner på första kortet, en dam. Smyger fram det andra, en dam till. Min första kvalitetshand i turneringen. Nu skulle det ske. Luften. Uppdubblingen. När jag höjer upp på cut off ser jag hur Jeff grinar illa. Han har nästan exakt lika mycket marker som jag. Han våndas rejält, gör grimaser.
– Sorry buddy, I have to do it. All in.

Det foldas till mig. Jag kräks lite i munnen. Det här kunde bara sluta på två sätt, båda var dåliga. Jag kunde döda en dödsdömd mans sista chans. Eller så åkte jag ut själv. Jag funderade på allvar på att folda tanterna. Men jag var tvungen att spela korrekt. Syn. Jeff visar AK.
– Good luck buddy! sa Jeff och dunkade mig i ryggen.
Jag var inte helt hundra på om jag hejade på mig själv…

Delaren lade upp en kung på turn. Jag åkte ut.
– Good luck Jeff! Nice playing with you.

Jag lämnade bordet utan den vanliga småtiltande känslan i magen av att ha bustat en stor turnering. Jag kände mig fortfarande ung, med livet framför mig. Och den svarta poesi jag hade fått med mig kändes mer värd än 1500 dollar. Jag skulle inte dö som en vinylskiva som aldrig snurrat.

Jeff hade visat att han kunde vinna en coinflipp. Jag hoppas han vann den mot kräftan också.

2016 bröt Chicago Cubs sin förbannelse och vann sin första titel i World Series på 108 år. Något säger mig att Jeff var på plats.

Jag får leva på hoppet.

/ dybban

När vi kröp med våran kombi…

Vi satte oss i en Volvo och började resan. Johan Dahl och Elias turades om att ratta kärran. Jag parkerade på shotgun och sov mestadels, som det sociala vilddjur jag är född till. Det var dags för podd-tour.

Jag skulle få träffa personer som varit mig nära i många herrans år, men aldrig träffat. Människor som på något sätt nästan känns som släkt för man har haft något gemensamt så länge. Jag har ju faktiskt umgåtts betydligt mer med dem än med min riktiga släkt. Nu skulle jag äntligen få ett ansikte på Svenska Spel-nick jag varit nyfiken på, tänkt så många tankar om.

Hattte, Mannemunk, BananOve, Linda18, Mortificar och Råbään. Där har ni dem. Spridda som aska över vårt avlånga land. Från Kristianstad i söder till Umeå i norr.

Linda18. För farao. Så många timmar vi har suttit där vid samma bord. Nätpoker kan kännas ensamt ibland när man grindar i mörkret om natten med en Risifrutti som enda sällskap. Men om man tänker att alla de där andra vid bordet också sitter hemma i sitt eget mörker så blir det nästan lite vackert. Vi nätpokerspelare är små öar som glider samman.

DM är på ingång så det här är sex spelare som jag tror kan ha en god chans att ta hem en titel i sitt län. Några av dem har redan vunnit tidigare. Så också jag. En av få titlar jag lyckats bärga i min karriär av hedervärda andraplatser…

Pokerproffs. Smaka på ordet. Det dyker garanterat upp en bild i era huvuden. Förutfattade meningar, tankar om hur ett pokerproffs är och ska vara. Och då spelar ni ändå poker. Tänk vad personer som inte alls är insatta ska tänka? Jag blir alltid så glad när den förutfattade meningen om hur ett pokerproffs lever och är raseras. Som när jag fick åka hem till Hattte. Mannen som slåss med Linda18 om flest spelade turneringar i klienten det senaste decenniet. Totalt har det blivit över 27000 turrar.

De sista kilometerna fick vi krypa fram på grusvägen utanför Frillesås. Och så stod han där i sin trädgård som liknar ett konstprojekt. 43 år gammal med en nikotinfri prilla under läppen.
– Jag håller på att sluta snusa…
– Är du inte klok, sa jag och försökte mig på en utläggning om varför det var ett snedsteg.

Han öppnade dörren och vi tog ett steg in i ett hem. Det kändes som att träffa någon man känt länge, men aldrig pratat med. Nu skulle det bli ändring på det. Jag kan aldrig få nog av människoöden.

För 13 år sedan sa Hattte upp sig från sitt jobb som tidningsdistributör. Han hade spelat poker i en månad, vann pengar och tyckte det var kul. Sedan dess har han aldrig behövt se sig om.
– Jag har aldrig gillat att jobba så jag tänkte att jag skulle ge pokern en chans.
– När han berättade om sin nya karriär för sin mamma svarade hon:
– Men gud var roligt! Det kommer passa dig perfekt!

En mamma värd sin vikt i guld. Hattte berättad att hon var sån, uppmuntrande och positiv. Det var så fint att jag fick gåshud och jag lovade mig själv att ta med mig det där i ett litet osynligt halsband runt halsen till mina egna barn.

Idag lever Hattte på att grinda turneringar på Svenska Spel. Dunkar in precis allt och alla nivåer under ett pass. Han jobbar fem dagar i veckan. Men aldrig på helgerna. Då umgås han med familjen. Det är rätt unikt för en turneringsgrinder att slopa söndagarna. Men i längden har det gjort att Hattte fått ihop pokern med familjelivet.
– Jag tjänar ungefär som på ett vanligt jobb. Men jag är nöjd med det, jag behöver inte mer. Huset är betalt och jag lever rätt billigt.
– Och så lägger jag undan en tredjedel av vinsterna i pensionsspar. Det måste man.

På dagarna, när frugan jobbar och ungarna är i skolan, fikar han med kompisar, hugger lite ved och åker hoj. För bövelen, vad mer kan man begära av livet?

Efter några timmar kröp vi vidare med våran kombi tillbaka över grusvägen. Vi lämnade med något varmt i bröstet. Ett pokerproffs kan också vara en medelålders familjeman i Frillesås som inte jagar miljonerna på touren eller i de stora fälten online. Utan bara är nöjd med det han har. Jag älskar det.

Någon dag senare plingade det till i mobilen. Det var ett MMS från Hatte, på en snusdosa. Han hade ångrat sig och börjat snusa igen. Jag tänkte bara: ”Men gud vad roligt. Det kommer passa dig perfekt!”

/ dybban