Sommarlaxen!

De kom från de stora vidderna och de djupa skogarna. Från städer, byar och lantställen. De kom banne mig från Karlstad. Alla med ett mål – Sommarlaxen!

När WSOP Main Event känns som en svart prick i horisonten, så får man ta andra chanser. Sommarlaxen är sommarens höjdpunkt hemma i Göteborg. Den är lite som en stor, fri, festival. Om man tar bort fri, för den kostar ju och det finns regler att rätta sig efter, det gör det.

En lax i inköp. Men oanade möjligheter att köpa in igen om man bustar. Och så tre startdagar där det är fritt fram att komma tillbaka och testa lyckan igen om oturen våldgästat dagen innan. Sett till antal spelare är detta den största turneringen i Sverige, om jag inte är ute och cyklar på en trehjuling? 700 inköp blev det den här gången.

Söndagen spelade jag Söndagssteken, vann ihop en bilsemester till Sveg, och grejer så jag avstod den första startdagen. Måndagen hoppade jag in, men resultatet var inget att skriva brev hem till mamma om. Jag tog en sista chans i tisdags. För någon gång ska jag väl komma upp på den där väggen och bli odödlig?

Jag startade dagen med att komma två timmar sent då Cirkusdirektören vägrade lämna Slottsskogens lekpark. Men svettig och rosenfärgad rev jag sedan igång maskineriet och började med att få in det på flopp med stegdrag mot tvåpar mot en tysk. Givetvis satt stegen, som en fluga mot framrutan på Autobahn, redan på turn och jag var snabbt uppe på 25k, start 10k. Man måste få segla vindarna när det är re-entry första timmarna.

Sista handen innan re-entry perioden är över hamnar jag all in med AQ mot JJ. Jag trodde killen kunde ha vad som helst, så det kändes så där när fiskekrokarna kom fram. Ett ess på flopp gjorde dock susen, där kändes som det här kunde bli min dag. Men man ska givetvis inte hålla på och känna saker…en knekt på river förändrade sakernas ting och istället för en fin stack inför fortsättningen hade jag nu inte mycket mer än när jag startade dagen. Illa.

Jag hörde rykten om att Bosse Bluff var chipleader från de två första dagarna med 300k. Mannen som kan förvandla mögel till svampstuvning, järnflis till guldtackor, som på brädan A92 bluffar sig själv all in med 78o. Det sista har faktiskt hänt mot just mig i ett cashgame för inte så länge sedan, jag hade AT. Men Bosse var givetvis inte orolig ens när jag visade handen. Turn 5. River 6. Fixade biffen. Den legendariska ”Jag-lägger-AA-pre-om-det-behövs-Svarta Piraten” var också vidare med en riktigt fin stack. Nu hade jag en del att kämpa med om jag skulle kunna sälla mig till detta fina sällskap. Dagen hade drygt 240 inköp och skulle brytas med 19 spelar kvar…

Men i mina bästa stunder är jag en krigare. Så jag började kämpa med min lilla stack. Höll 10-15 big blinds vid liv några timmar. När blindsen började gå upp så jobbade jag upp till 20bb utan floppar. Sen fick jag en hand! AKo 3-betlastades och jag fick snapsyn bakom. Var redo att försöka vinna en flipp, men fick istället möta AQ i spader. Det kändes bra fram tills floppen kom. 9TJ med två spader. Jag behövde ducka hela kortleken, inklusive jokrar. Började messa hem till Norrländskan att jag är hemma till middagen, men turn parade brädan och river kom en helt osannolikt blank ruter 5. Plötsligt hade jag lite stack.

Nästa stora pott jag spelar startar med att jag viker upp mitt första höga par för kvällen, två kungar. Och den äldre förvirrade finnen, med Woody Allen-brillor, höjer upp. Får syn av en brunbränd, fotomodellsaktig ung man med hockeymuskelarmar som dessutom pratar värmländska. Blindsen är 1/2k, uppslaget till lite näpna 5600. Jag slår om till 18k, en tredjedel av min stack. Fold tillbaka till finnen med den vilda blicken som instalastar. Långt stek av värmlänning, men fold till sist. Jag är uppe mot TT och får stå! Upp på 120k och mer än dubbla average. Jag kände hur fläktarna smekte mig som Carola för en kort sekund.

Smågrindar upp till 140k. Kvällen börjar gå över till natt. Vi är drygt 30 spelare kvar som ska bli 19 innan våra trötta själar äntligen ska få vila.  Blinds 1,5/3k. Rustik herre limpar in UTG. Så gör också Peter, vinnaren av Spring Poker Week, på lilla blind. Jag kikar ner på 7T i spader på big blind, tänker att gratis är gott, och checkar. Flopp 67Q med ett spader och två hjärter. Peter donkar ut 5k från lilla. Det kan han göra med lite vad som helst för det här är en kille som inte ber om ursäkt för sin existens. Jag synar och UTG foldar. Turn ruter nio. Träff och öppet stegdrag. Peter fortsätter betta, nu 13k. Han har cirka 40 bakom. Vi har spelat mot varandra många herrans gånger och jag känner svagheten pulsera i hans dolda halspulsåder. Vill stoppa in, men väljer till sist att bara syna.  Det känns som ett ljummet och fegt beslut. River landar blank. Peter går all in snabbt. Jag steker i flera minuter för jag är mer sugen på en hjältesyn än en kall öl en het sommardag på verandan. Men jag har inte hjärtat på rätta stället, jag viker. Peter pustar ut, säger att han semibluffade. Jag vet inte vad det betyder, för jag känner mig lite efterbliven.

Äsch, upp på hästen igen!

Är inne och rotar lite här och där med blandade resultatet. Grafen är svagt lutande uppåt. Jag dricker nyttiga juicedrinkar som kasinot bjuder på och blandar upp det med gratis kaffe och snus. Snuset inte gratis, vilket är synd. Då hade jag äntligen kunnat gå plus på rejken.

Hittar så ännu en kvalitetshand, JJ, på cut off. Blinds 2/4k och jag slår upp till 8500. Fold till lilla blind, Frans, en riktig legend på CC i Göteborg. Jag måste ha spelat flera tusen timmar cashgame mot denna Balkan-broder då han är lite av en inventarie på stället. Sin vana trogen slår han om stort när han väl slår om, 27500. Denna medelålders man gör ingenting halvdant. För en nytillkommen gäst kan han tydas som lite hård med sin något buttra uppsyn, men jag älskar honom. Särskilt när han dricker varm konjak och pratar om livet i Belgrad dit vi ska åka en vacker dag. Vid pokerborden är Frans nyckfull. Kan spela solid poker i timmar för att sedan hitta på något utanför boxen. Men idag har han varit otroligt solid och jag har inte sett honom ta ut svängarna efter att han dragit in en stor stack tidigt i turneringen.

Jag får en dålig feeling. Om han skulle bluffa någon skulle det inte vara mig. Jag måste sätta honom på TT+ och AK. Jag är nära att openmucka för att visa min respekt, men ni vet hur det är. Det sitter en liten jävel på höger axel som viskar saker. Saker man borde göra. Saker som att JJ inte är en hand som går att lägga i det här läget. Så vi får givetvis in det istället. Frans visar QQ som får stå. Och så är jag nere på 35k. Mindre än 10bb. Att jag aldrig kan vara en duktig pojk?

Jag börjar stoppa in light ett par gånger och dubblar stacken rätt snabbt. Är plötsligt med igen. Det är nu bara åtta spelare som ska ut innan dagen bryts. Jag ser ljuset och en skön dunkudde i tunneln.

Glor ner stumt på AQo. Vädrar AC-luft och action. Det blir åka av mot den rustika, lösa herren till vänster om mig. Vi får in hela kalaset med tårta och allt. Han visar 99. Potten är nu på drygt 150k och är en coinflipp mot Bosse-Bluff ifrån chiplead kommande dag.

Dam i dörren. Daaam i döörren! Jag myser. Det kommer en dam på turn också. Jag älskar mitt liv lite, innan den rustika herren börjar gasta efter ett ruter.
– Ett ruuter då! Ettt ruuter! Kom igen då!
Som om han försökte ropa in en häst på Åby. Men jag satt säker som Stig H i sulkyn med min vackra triss.

River ruter tre. ”JAA!” Den rustika herren knyter näven. Hans ruternia bildar en färg med fyra ruter på bordet. Stig H får trava ut bakvägen…

Det är lustigt hur man kan förlora 10k i ett cashgame utan att höja ett ögonbryn, men åka ur en tusenkronors-turnering och brinna som Kartago inombords. Det är något med timmarna man lagt ner, förhoppningar om ett sexsiffrigt förstapris och att det finns en jädra vägg att ta sig upp på!

Jag börjar vandra ut från kasinot. Blir stannad några gånger för att få lyssna på bad beats. Jag lyssnar väldigt intresserat och noterar samtliga i min lilla svarta bok. Sen köper jag två kycklingwraps och sväljer båda på väg hem över Stenpiren.

Dagen efter fick jag veta att varken Bosse-Bluff eller Piraten vann turneringen. Howcome? Pokerns vägar äro outgrundliga. Min egen väg leder sällan upp på vinnarväggar, men nästan alltid förbi en sorglig stenpir förbi en gammal hamn.

Men ni vet vad de säger? Mister du en turnering står dig tusen åter. Det finns många fler kycklingwraps att äta på väg hem innan den feta damen lämnar in för gott.

/ dybban

Livets mening, i jämförelse

Poker är ett ensamt arbete. Visst, man får träffa mycket folk vid live-borden och många har pokerkompisar att diskutera teori. Men det är bara du som kan göra jobbet. Som måste tvinga dig själv öppna klienten eller gå till kasinot även när det känns tungt. Och när det väl gäller, när besluten ska fattas i en hand. Då sitter du där själv. Det finns ingen livlina att utnyttja. Ingen telefon att lyfta. Det är bara du. Ensam.

”Monopol” åkte ut tidigt i Main Event i SM och var väl inte direkt upplagd för en rumba efter det. Trots att vi hade två hotellnätter bokade i Stockholm så beslöt han sig för att åka hem.

Jag försökte halvhjärtat övertala honom att stanna då jag själv hade tänkt vara kvar hela veckan för cashgame efter Main. Ville övertyga honom om värdet och att det blir skoj. Men det bet inte. Han kunde lika gärna grinda på nätet, men framför allt:
– Jag vill hem till familjen.
En timma efter busten satt han på ett tåg till Skara.

Jag förstod honom, men jag har ju också familj och här fanns det bara ett läge. Degen skulle in. Hemlängtan fick stängas av.

Fem dagar senare. En liten cash i Main Event hade det blivit, men riktigt bra resultat på cash game. Så jag var nöjd. Det var onsdagkväll och jag hade varit hemma hos syrran och ätit middag. Nu var det dags för ytterligare en cash game-session på CC.

Jag tog tunnelbanan från Mariatorget in till Centralen. Det är första gången i Stockholm jag uppfattat det smidiga i de här spårvagnarna under jord. Ångrar plötsligt alla bortkastade pengar jag lagt på att grinda bilköer i taxi…

Lyckades kliva av vid rätt hållplats och tog mig ut i det fria via tunnlarna. Kollade in hipsters, uteliggare, lattemammaor och finansgubbar. Plötsligt fick jag en känsla som jag inte haft på väldigt länge. Mitt i myllret kände jag mig ensam. Efter 12 år som pokerspelare har jag fortfarande inte tröttnat på spelet, men nu drabbades jag av någon slags panikångest av tanken på att gå till kasinot och spela poker ännu en kväll.

Ibland, mitt i bajsblöjor och vetskapen att jag borde diska oftare, så längtar jag bort till en lång Vegas-grind där jag skulle kunna sitta veckor i streck och bara spela poker. Men nu, efter fem dagar, var jag nära att inte kunna stå emot längtan efter Cirkusdirektören längre. Den där lilla lattjolajbangubben, med de blonda lockarna och de två stora framtänderna som spricker fram när han skrattar. Den lilla trippande katastrofen som kan få ett nystädat rum att se ut som en festivalcamping på Sweden Rock på fem minuter. Han som gentilt smyger iväg och sätter sig i ett hörn när han ska bajsa. Och springer emot en som ett solsken efter en regnig sommardag när man öppnar ytterdörren.

Jag tog en extra lång promenad Drottninggatan fram för att försöka samla mod till att gå till kasinot. Men det gick inte. Jag kände mig så dekadent och trasig när jag tänkte på var jag var och vart jag borde vara. Såg en biograf på Hötorget. Klev in och kollade läget. Pirates of the Caribbean 5 skulle börja om fem minuter. Sicken jädra sketfilm, tänkte jag och köpte en biljett. Ensambio för första gången i livet. Två timmar och tio minuter senare, av total misär på en bioduk, visste jag att jag aldrig skulle få den tiden tillbaka.

Ute i luften inser jag att jag precis sett Pirates of the Caribbean 5 på bio helt själv. Ångesten för att gå och spela poker var borta för det går inte att sjunka mycket lägre än så. Poker måste klassas som avancerad vetenskap, som livets mening, i jämförelse.

Några minuter senare kliver jag in i pokerrummet och får en trevlig kväll med två äldre herrar som knappt kan reglerna, men är artiga nog att ta i hand vid varje vunnen och förlorad pott. Så när jag fick mina ägg utdragna av TT all in pre så vara det bara att trycka näven ännu en gång. Kvällen slutade ändå med ett ok plus innan jag begav mig till hotellet för att somna som ett barn.

Jag har varit sugen på att åka till Las Vegas i flera månader nu. Men jag inser att jag för andra året i rad missar WSOP. Jag kommer, likt förra året, vara avundsjuk på alla svenska namn jag följer i resultatlistorna. Men om jag ska vara helt ärlig, jag vet inte om jag hade klarat av att vara borta i flera veckor. Det är nya tider nu. Livet hittar nya glädjeämnen. Mitt består av en Cirkusdirektör som växer likt vackert ogräs. Vegas hade kunnat sluta med något ännu värre än Pirates of the Caribbean 5. Kanske hade jag efter en vecka suttit på någon obskyr biograf med svettiga smörpopcorn och kollat på den senaste totalrötna versionen av Ghostbusters.

Den gamla pokerlegenden Bengt Sonnert skrev till mig att en pokerspelares karriär dör vid barnafödsel. Men hävdade att jag var undantaget. Jag hoppas han har rätt.

Poker kan vara ett ensamt arbete. Men det finns saker som är betydligt värre.

/ dybban 

Isbjörnsrumpa på Elitloppspoker

Vissa dagar känner man det bara. Att idag kommer det ske något speciellt. Idag kommer det blir bra.

För första gången i mitt liv skulle jag i torsdags spela Elitloppspokern på CC i Stockholm. Även känd som den största slaskturren i svensk tid, då det trots ett inköp på över fem lax har en turbostruktur för att travgubbarna inte ska tröttna och turneringen hinna ta slut på en dag.

Jag gled in på färjans tredje däck och kände hur det hängde magi i luften. Turneringen var full till bristningsgränsen. Jag drog lott och hoppades på en bra seat. Det blev ingen bra seat, det var betydligt bättre än så. Jag har aldrig spelat något homegame i Lesjöfors. Men om det någonsin spelades poker i någon tegelvilla där runt 2005 så kan jag tänka mig att motståndet var ungefär så här hårt.

Dock. Direkt till höger om mig, mannen, myten, legenden, Chris Björin. Svensk pokers Doyle Brunson. Med en ryggtavla rak som en militär i givakt framför kungen. I övrigt hela tre damer, två solglasögonsnubbar, någon medelålders man i finskjorta, ett par hästhandlare och en norrländsk grinder. Startstack 30k. Nu skulle det spelas poker!

Finskjortan visade var skåpet skulle stå och valde att spela varje hand. Om det så var fyrbettat innan flopp så var det inte tal om att folda Q7o. Alla händer kan floppa fyrtal! När han dessutom lyckades syna en floppbet på 346 regnbåge, träffa pipan på turn, och få fullt betalt så var det liksom inte läge att ändra taktik.

Jag får min första kvalitetsnäve efter en halvtimma. Höjer upp med AKo, får fem syn, floppar Q76 och inser att det inte är någon idé att köra vidare. Fortsätter med relativt tight spel någon timma då det ändå inte gick att få bort folk från potterna. Här gällde det att hitta en näve och värdebetta till månen och tillbaka.

Men det kom aldrig någon näve. Så jag fick skapa en själv. Efter drygt två timmar (blinds 150/300) så höjer bordets mest aggressiva spelare, en ung man i solbrillor, upp i mittpos till 600. Jag kikar ner på en av mina favoriter, 97s, på cut off. Då jag ändå varit lugn hittills hoppades jag på att få lite cred, så jag slog om till 1800. Jag hoppades fel. Både finskjortan på lilla blind och en äldre dam på big blind kallsynade mitt omslag. Och solglasögat synade givetvis också in. Jag var redan redo att lämna in och ge upp handen. Tills jag såg floppen…

68T med två spader. Jag var nästan tvungen att gnugga ögonen med tröjarmen, hade jag floppat nöt? Ja, det hade jag ja. Det gjorde inte ont när unge herrn donkade in 3k i potten. Jag synade bara för att få med mig finskjortan på en svängom. Men både han och damen lade sig. Turn en blank fyra. Solglasögat fortsatte med en liten satsning, 3k till. Jag slog om till 9,2k. Lite stek från min motspelare och sedan en all in. Uppspelt som en femåring i en godisgrotta synade jag snabbt. Uppe mot JTo som drog dött. Jag kanske var lite orättvis mot det där homegamet i Lesjöfors, det hade nog stått sig rätt bra här.

Vissa dagar känner man bara att det kommer bli bra. Uppe på dubbla startstack.

Nyrik så öppnar jag upp mitt spel. På blinds 400/800 synar jag ett uppslag från Björin, som spelat som en solid stenstod, med A2 i klöver. Floppen landar magnifika A94 med två klöver. Björin bettar, jag tar en syn i position. Turn en röd sexa. Björin tar då det drastiska beslutet att gå all in, för drygt 20k. Över 2,5 gånger potten. Vad i hela friden är det som händer? Försöker fundera ut om han verkligen kan göra detta med någon slags draghand för om jag känner mig säker på att han har ett ess kan jag ju inte syna. Funderar lite väl länge och kommer fram till att han har ett ess typ, nästan alltid. Björin säger:
– Bra fold, jag har ett ess.
Och visar upp ett ess.

Antagligen har väl Björin övat upp ett sjätte sinne som säger åt honom både vad min hand är och vad riverkortet kommer visa för färg. Så han kanske kom undan…

Strax därefter får jag byta bord. Tråkigt!

Startar mitt nya bord katastrof då jag synar in från big blind med K6o. En riktig skethand, men det låg så mycket pengar i potten att jag inte orkade folda. Alla händer kan ju floppa fyrtal! Men jag fick nöja mig med toppar på floppen K94 med två klöver. Ola från Karlstad fortsätter betta. Jag synar flopp. På turn kommer ett tredje klöver. Ola går all in för sina sista 14k. Jag orkar inte folda då jag i min vilda fiskhjärna vill att han skulle ha plockat upp ett nötfärgdrag på turn med en AQo eller nåt. Jag hade rätt i att han hade klöveresset. Men även ett rött ess som sällskap. Jag tappar en stor portion av stacken och vill slå mig själv med en liten hård pinne.

Nästa varv synar jag uppslaget från en lång norrman på min big blind igen. Det är så himla svårt att vika när man redan stoppat in marker. Till mitt försvar har jag denna gång en bättre hand – KQ. Floppen landar fenomenala KQ4. Blindsen är nu höga så när norrbaggen betar ut 7k på flopp finns det inte mycket annat än att ställa in. Blixtsyn av AA och mitt tvåpar får stå. Upp på lite stack igen. Det var ju en sån kväll, jag kände det. Tredje däck på den här Finlandsfärjan var redo för party!

Spelare försvann snabbt. Småtimmarna kröp på. Vi närmade oss endast två bord kvar, från de drygt 100 startande, och Peter Eichhardt, förra årets armbandsvinnare i WSOP, satte sig ner. 50-bastaren, med kropp som en tiokampare sprang som en dopad Bolt och byggde stack till himlen. Själv fick jag besök av kortdödens mamma. Fick stirra ner i 94o i två timmar och vackert sitta och folda mig fram. Försökte överleva den branta strukturen genom att sno de blinds som gick.

När jag kikar ner på 86 hjärter i mittpos känns det som nöt och jag slår upp till 6k på 1500/3k. Bara den gängliga norrmannen synar i big blind. Floppen landar T94 med T9 i hjärter. Inte fel alls. Norrmannen checksynar min bet på 6,5k. Turn en svart femma. Jag checkar bakom för att inte få checkraise i ansiktet. River landar drömkortet hjärter 7. Jag får gnugga pluggarna igen. Kisar på brädan och försöker febrilt inse det omöjliga – jag hade rivrat en straight flush. Norrmannen checkar igen. Jag går för tungt värde å stoppar in 20k. Stek i två minuter och sedan syn. Jag var aldrig orolig, norrmänn kan vara bra på saker, men inte att folda.

Upp på bra stack igen. Hur skulle den här kvällen kunna sluta med annat än vinst?

Hamnar i en jobbig hand mot Eichhardt där jag tvingas vika för en all in för hela min stack på turn med QT på brädan, AKTQ med ett färgdrag. Herr armbandsvinnare säger att han inte hade knekten. Jag tror honom. Slår å andra sidan ut en spelare med AQ vs A6 all in pre. Jag väntar dock på mitt första höga par, jag känner att det kommer snart. Och från där nalkas ruschen som ska ta mig till de 140 laxen i förstapris.

Stämningen börjar tätna. Servitören springer ut med ännu en öl-bricka. Ljudet av slots lyser med sin frånvaro, det är bara ett evigt markerklapper från de nyöppnade cashgameborden och badbeats-historier från folk som dricker gravölen i bakgrunden. Jag har bytt ställning till ett knä lutat mot bordet, ingen ultimat ställning. Björin hade skakat på huvudet om han sett mig.

Så, på lilla blind, viker jag upp en kung. Smyger fram det andra. En regent till. Äntligen. Blindsen är höga och det är all in-poker som gäller. Till min stora förtret foldas det laget runt till knappen. Men han gör mig inte besviken. Han ställer in allt och täcker mig. Jadå, syn. Big blind viker.

Upp mot en bättre hand än jag trodde, A9o. Dealern är snabb och slänger fram ett ess direkt i dörren. Brädan rinner ut kall som en isbjörnsrumpa. Semibubblan för mig, då det var 15 priser.

Jag reser mig och önskar lycka till.
– Det kommer fler chanser, säger Eichhardt.

Och det har han rätt i. I helgen beger jag mig tillbaka till brottsplatsen för Poker-SM Main Event. Jag har ingen speciell känsla inför turneringen. Lika bra det. Det brukar ändå inte spela så stor roll vad man känner innan en turnering, eller under för den delen. Känslor är endast till för att spela dina sinnen ett spratt.

Vissa dagar vet man det bara. Att det kommer ske något speciellt. Men man är ju aldrig att lita på.

/ dybban

Vinylskivan

Det var mitt andra år i Las Vegas. Jag kunde inte äta mig mätt på neon, filtmattor och känslan av att tiden inte fanns.

Jag satt med en stor kaffe vid ett av alla pokerbord inne i Brasilia på Rio. Spelade ett 1500-dollars event i WSOP. Det gick så där och jag letade luft, ett läge att dubbla upp. En ny herre med Percy Barnevik-skägg, grön urtvättad t-shirt och baseball-keps med texten Chicago Cubs satte sig ner bredvid mig. Mannen såg lite tanigare ut än den ”vanliga” amerikanen, men han log. Jag log tillbaka.

  • – Wrigley field? sa jag.
  • – Ja, visst, sa mannen och sken upp.

Under mina studier i Chicago hade jag besökt Cubs hemma-arena två gånger. Jag tror de förlorade båda gångerna. Ärligt talat var baseball den tråkigaste live-sport jag sett. Det händer  ingenting, ingenting, så käkar man lite nötter och tjötar, så missar man ett bra slag, så håller man koncentrationen en kvart för att inte missa nästa bra slag, så händer ingenting, ingenting, så börjar man käka nötter och så missar man nästa bra slag. Sen håller det på så där. Men jag gillade atmosfären. Det var den fina sidan av amerika.

Att hålla på Chicago Cubs var en enda lång pina, de hade inte vunnit World Series på över 100 år, sedan 1908, och kändes förföljda av otur. Det gick myter om klubbens förbannelse. Fansen hade, likt Hammarby, vant sig vid att aldrig vinna.

  • – Ska ni vinna snart? frågade jag.
    Han skrattade lite bullrigt, lite som min farfar en gång gjorde.
    – Vi får leva på hoppet.

Min nya vän hette Jeff. Han jobbade med fastigheter och hade årskort på Wrigley Field. Kanske berodde det på att jag var svensk, att han förstod att chansen att vi skulle träffas igen var minimal, eller så vara han bara en öppen person i grunden. Men han började berätta om varför han nu var i Las Vegas och spelade WSOP för första gången.
– Jag är sjuk. Cancer. Jag har väl 50/50 att överleva. Annars har jag något år kvar. Jag älskar poker, så jag kände att jag var tvungen att åka hit nu. Det kan vara min sista chans. Jag vill inte dö som en vinylskiva som aldrig snurrat.

Han sa det utan bitterhet. I vanliga fall är det inte lätt att föra ett samtal vidare efter sådan info. Men Jeff var lätt att prata med.

Till sist, efter många timmar, var jag nere på 20bb. Kikar ner på första kortet, en dam. Smyger fram det andra, en dam till. Min första kvalitetshand i turneringen. Nu skulle det ske. Luften. Uppdubblingen. När jag höjer upp på cut off ser jag hur Jeff grinar illa. Han har nästan exakt lika mycket marker som jag. Han våndas rejält, gör grimaser.
– Sorry buddy, I have to do it. All in.

Det foldas till mig. Jag kräks lite i munnen. Det här kunde bara sluta på två sätt, båda var dåliga. Jag kunde döda en dödsdömd mans sista chans. Eller så åkte jag ut själv. Jag funderade på allvar på att folda tanterna. Men jag var tvungen att spela korrekt. Syn. Jeff visar AK.
– Good luck buddy! sa Jeff och dunkade mig i ryggen.
Jag var inte helt hundra på om jag hejade på mig själv…

Delaren lade upp en kung på turn. Jag åkte ut.
– Good luck Jeff! Nice playing with you.

Jag lämnade bordet utan den vanliga småtiltande känslan i magen av att ha bustat en stor turnering. Jag kände mig fortfarande ung, med livet framför mig. Och den svarta poesi jag hade fått med mig kändes mer värd än 1500 dollar. Jag skulle inte dö som en vinylskiva som aldrig snurrat.

Jeff hade visat att han kunde vinna en coinflipp. Jag hoppas han vann den mot kräftan också.

2016 bröt Chicago Cubs sin förbannelse och vann sin första titel i World Series på 108 år. Något säger mig att Jeff var på plats.

Jag får leva på hoppet.

/ dybban

När vi kröp med våran kombi…

Vi satte oss i en Volvo och började resan. Johan Dahl och Elias turades om att ratta kärran. Jag parkerade på shotgun och sov mestadels, som det sociala vilddjur jag är född till. Det var dags för podd-tour.

Jag skulle få träffa personer som varit mig nära i många herrans år, men aldrig träffat. Människor som på något sätt nästan känns som släkt för man har haft något gemensamt så länge. Jag har ju faktiskt umgåtts betydligt mer med dem än med min riktiga släkt. Nu skulle jag äntligen få ett ansikte på Svenska Spel-nick jag varit nyfiken på, tänkt så många tankar om.

Hattte, Mannemunk, BananOve, Linda18, Mortificar och Råbään. Där har ni dem. Spridda som aska över vårt avlånga land. Från Kristianstad i söder till Umeå i norr.

Linda18. För farao. Så många timmar vi har suttit där vid samma bord. Nätpoker kan kännas ensamt ibland när man grindar i mörkret om natten med en Risifrutti som enda sällskap. Men om man tänker att alla de där andra vid bordet också sitter hemma i sitt eget mörker så blir det nästan lite vackert. Vi nätpokerspelare är små öar som glider samman.

DM är på ingång så det här är sex spelare som jag tror kan ha en god chans att ta hem en titel i sitt län. Några av dem har redan vunnit tidigare. Så också jag. En av få titlar jag lyckats bärga i min karriär av hedervärda andraplatser…

Pokerproffs. Smaka på ordet. Det dyker garanterat upp en bild i era huvuden. Förutfattade meningar, tankar om hur ett pokerproffs är och ska vara. Och då spelar ni ändå poker. Tänk vad personer som inte alls är insatta ska tänka? Jag blir alltid så glad när den förutfattade meningen om hur ett pokerproffs lever och är raseras. Som när jag fick åka hem till Hattte. Mannen som slåss med Linda18 om flest spelade turneringar i klienten det senaste decenniet. Totalt har det blivit över 27000 turrar.

De sista kilometerna fick vi krypa fram på grusvägen utanför Frillesås. Och så stod han där i sin trädgård som liknar ett konstprojekt. 43 år gammal med en nikotinfri prilla under läppen.
– Jag håller på att sluta snusa…
– Är du inte klok, sa jag och försökte mig på en utläggning om varför det var ett snedsteg.

Han öppnade dörren och vi tog ett steg in i ett hem. Det kändes som att träffa någon man känt länge, men aldrig pratat med. Nu skulle det bli ändring på det. Jag kan aldrig få nog av människoöden.

För 13 år sedan sa Hattte upp sig från sitt jobb som tidningsdistributör. Han hade spelat poker i en månad, vann pengar och tyckte det var kul. Sedan dess har han aldrig behövt se sig om.
– Jag har aldrig gillat att jobba så jag tänkte att jag skulle ge pokern en chans.
– När han berättade om sin nya karriär för sin mamma svarade hon:
– Men gud var roligt! Det kommer passa dig perfekt!

En mamma värd sin vikt i guld. Hattte berättad att hon var sån, uppmuntrande och positiv. Det var så fint att jag fick gåshud och jag lovade mig själv att ta med mig det där i ett litet osynligt halsband runt halsen till mina egna barn.

Idag lever Hattte på att grinda turneringar på Svenska Spel. Dunkar in precis allt och alla nivåer under ett pass. Han jobbar fem dagar i veckan. Men aldrig på helgerna. Då umgås han med familjen. Det är rätt unikt för en turneringsgrinder att slopa söndagarna. Men i längden har det gjort att Hattte fått ihop pokern med familjelivet.
– Jag tjänar ungefär som på ett vanligt jobb. Men jag är nöjd med det, jag behöver inte mer. Huset är betalt och jag lever rätt billigt.
– Och så lägger jag undan en tredjedel av vinsterna i pensionsspar. Det måste man.

På dagarna, när frugan jobbar och ungarna är i skolan, fikar han med kompisar, hugger lite ved och åker hoj. För bövelen, vad mer kan man begära av livet?

Efter några timmar kröp vi vidare med våran kombi tillbaka över grusvägen. Vi lämnade med något varmt i bröstet. Ett pokerproffs kan också vara en medelålders familjeman i Frillesås som inte jagar miljonerna på touren eller i de stora fälten online. Utan bara är nöjd med det han har. Jag älskar det.

Någon dag senare plingade det till i mobilen. Det var ett MMS från Hatte, på en snusdosa. Han hade ångrat sig och börjat snusa igen. Jag tänkte bara: ”Men gud vad roligt. Det kommer passa dig perfekt!”

/ dybban

 

Demonerna

Så nämnde han ordet spelmissbruk. Och man kunde höra på mina nervösa skratt att jag inte visste hur jag skulle fortsätta. Klumpen i magen hördes på min röst. 

Spelmissbruk. Som vinnande pokerspelare tar ordet alltid fram en liten olustkänsla till klump i magen. De där pengarna som vi vunnit på nätet och kasinot genom evigt grindande, vad är det för pengar?

Var det de sista tusenlapparna till hyran? Barnbidraget? Lånade pengar? Det är frågor som är betydligt tuffare att svara på än alla de speltekniska. Plötsligt handlar det inte om ett spel längre, det handlar om andra människors liv. Och det handlar om oss. Hur långt kan vi gå för att få in degen?

Drömmen hemma i Göteborg är alltid att få spela mot ”rika norrmän”. Under den kategorin går människor som har så mycket pengar att de inte bryr sig om de förlorar. De har olja i överflöd och vi slipper dåligt samvete när vi går hem.

Ibland stöter man dock på människor där det känns i hela kroppen att det ligger ett problem i luften. Personen går till bankomaten och tar ut nya tusenlappar för fjärde gången. Han eller hon spelar på ett sätt som är ute efter snabba pengar och är dömt att misslyckas, åtminstone långsiktigt. Man kan nästan ta på ångesten när ännu ett inköp går förlorat.

Det jag har svårast med i mitt pokerspelande är att det är människorna vi kallar för ”fiskar”. Det är spelare som vi inte bara sätter nedsättande epitet på, utan även jagar vid borden.

Just då kan man ställa sig frågan – vad det de sista tusenlapparna till hyran?

Det går även att ifrågasätta den ständigt återkommande klyschan som vi pokerspelare använder när det är dags att försvara sig: ”Om inte vi tar pengarna kommer ju någon annan att gör det.”

Det kanske är sant, men gör det allt moraliskt försvarbart? Ska vi likna poker vid krig? Om jag inte skjuter kommer någon annan att göra det?

Jag skriver egentligen inte till andra nu. Jag skriver till mig själv. Det är mina egna demoner jag brottas med. Och jag kommer att få fortsätta brottas med samma demoner så länge jag spelar poker.

För efter 12 år som pokerspelare har jag sett det mesta, känt det mesta. Det har förändrat mitt liv ekonomiskt till något jag inte kunde drömma om som jag 20-åring. Men hur många förlorare går det på en vinnare? Hur många sms-lån har jag roffat åt mig längs vägen?

För några veckor sedan åkte jag runt landet och spelade in en podcast (DM-podden som släpps snart) med olika Svenska Spel-nick som jag var nyfiken på. En av dem är en riktigt duktig spelare som levt som pokerproffs sedan gymnasietiden och dragit in miljoner online. Han beskrev sitt yrkesval som en resa mellan himmel och helvete. När jag frågade vad det var som hade varit ”helvetet” blev jag lite paff av svaret. Spelmissbruket. Hans eget spelmissbruk.

Mitt svarta hål öppnade sig när han förklarade att mycket av det han hade vunnit på poker hade han spelat bort på annat. Men han var på rätt väg. Spelmissbruksmöten och en stöttande familj hade fått honom på rätt köl och han var på väg framåt.

Jag insåg när jag lyssnade på podcasten efteråt hur snabbt jag bytte ämne när jag istället borde fråga mera. Mina nervösa skratt. Hur klumpen i magen hörs i rösten.

Spelmissbruk är även utbrett bland pokerproffsen. Det finns väldigt många fler exempel på spelare som vunnit mycket på poker men bränt allt på andra sorters spel. Ett av de mer klassiska exemplen är pokerproffset som vann ett miljonbelopp i en pokerturnering i Las Vegas, men lyckades bränna allt på Black Jack innan han ens hann lämna kasinot…

Därför är spelmissbruk värt att prata om i alla läger.

Det finns så klart en anledning till varför vissa spelbolag smackar in möjligheten att lira Black Jack i pokerklienten. För att vi pokerspelare är en grupp som generellt gillar spel, alla möjliga spel. Och det finns alltid en anledning att ge sig på hasarden. Om vi har förlorat vill vi vinna tillbaka, har vi vunnit, har vi råd att unna oss lite slask.

Var och en har sina egna demoner. Ibland har vi bara inte tid att stanna upp och brottas med dem. Det kan vara bra att göra det ibland, både för sin egen och andras skull.

/ dybban

Folk med tur

”Jag var bara inte gjord för dessa dar,
och dessa dar var inte gjorda för mig.”

Spring Poker Week Main Event. En av årets höjdpunkter hemma i Göteborg. Jag ville givetvis förbättra min andraplats från förrförra året. Och en gång för alla hamna på vinnarväggen.

Våren är här och björkarna med den. Det innebär knallröda ögon och sinnessjuka nysattacker som får Cirkusdirektören att hålla för öronen. Förra våren blev jag inte insläppt på kasinot, då vakten trodde att jag var för berusad.
– Men jag har ju inte druckit något, jag är bara pollenallergiker, försvarade jag mig.
– Det säger alla, kontrade vakten och jag fick bege mig hem igen…

Denna gång gick det bättre. Tur det, hade varit jobbigt att vaska sex lax då jag redan var inköpt.

Fick ett bord där det var flera spelare jag inte kände igen. Det gillas. Och det kördes rätt rejält. Framför allt en herre träffade precis allt. Var han inne i en stor pott med QJ vs AJ på J-hög bräda så rivrade han en dam. När han först in limpade A8o på cut off floppade han topp två mot T8 som turnade tvåpar. Listan gjordes lång och hans markerhög växte i takt med den.

Med 98s synar jag ett uppslag på knappen i en fyrvägspott. Floppen landar AT7. Mister turgubbe betar ut och det foldas till mig. Jag synar. Turn är en kung. Inget jättekul kort då en knekt nu ger mig en vansklig låg stege. Men jag har en plan. Och synar. River en blank. Mr Tur betar nu bara ut en tredjedel av potten. Jag anar svaghet och måste fullfölja den plan som jag haft hela vägen. Slår jag om stort här borde jag till och med kunna få bort en del tvåpar. Jag tänker reppa QJ. Potten är rätt stor och jag överställer all in och känner mig helt hundra på vik. Istället blir det blixtsyn. Av nötens mamma, QJ. Han hade bettat ut med hålet mot fyra pers, satt nöten direkt på turn mot en brakfisk som fick för sig att bluffa för livet. Standard.

Det var en single re-entry så jag tog en andra kula och fick samma plats. Nu skulle jag spela solid, fantastisk poker.

Med blinds 250/500 hittar jag min första kvalitetshand för kvällen. Potten blir fyrbetad till 6k och vi är fyra (!) spelare med i potten. Herregud…

Det första kortet är en dam och jag får den där mysiga känslan i bröstet. Den oövervinnliga. AQ4 regnbåge ligger och självklart donkar Mr Tur ut direkt. Jag bara stoppar in det för nu har jag en image som får syn av allt och potten är redan större än min stack. Fold av de andra två och Mr Tur synar snabbt med AQ i spader. Potten är riktigt fin och jag ser hur jag flyger tillbaka in i den här turneringen på allvar och kommer kunna utnyttja min fina stapel till något vackert och bra. När turn kommer med ett andra spader reser jag mig upp och går…när det tredje spaderkortet landar på rivern, och ger honom färg, så är jag redan långt borta. Långt bort från vinnarväggen…

Kanske borde jag ha gått hem där. Men jag stannade för cashgame. Även där stötte jag på patrull i form av en överförfriskad Bosse Bluff. I en 4-vägspott stoppade han in hela keramiken med 87o på brädan AJ4. Jag synade med AT och Bengan synade bakom. Turn 5, river 6. Bosse tog hela potten med nötstege som om det var det mest naturliga i hela världen. Poker är fantastiskt och vi skrattade rätt gott.

Vet ni vad det mest intressanta är med tur? Att det känns orättvist när någon annan har det, men helt rätt när man har det själv. Som att man själv är värd flyt och andra inte.

Jag avrundade kvällen med att få ett mess från min svåger. Han var nära att klonka Europatipset på sin 256 kronors-rad. Det vara bara tre matcher kvar. Han hade spik i två och 1/2 i Nice-PSG. Spikarna satt som en smäck. Nu var det bara Ligue 1-matchen kvar. Nice ledde med 2-1 och PSG låg på som djur för kvittering. De sköt över, under, i stolpen och på målvakten. Det var bara en tidsfråga innan de skulle göra mål och skrota tipset. Men det höll. 518 000 kronor i vinst!

Jag fick avbryta cashgamet för att gorma lite i kör med Norrlänningen från Storuman. Han hade tydligen varit nära döden under den sista kvarten och väckt upp både ungarna och kvarteret med sin jämrande skrik.
– Nu håller jag på att få hjärtsvikt, det är ju inte klokt. Mitt hus är ju värt 400 000, jag har ju vunnit mer än ett hus!
Så har ni vägarna förbi vildmannens rike så bjuds på det grillad falukorv och lingondricka i någon vecka framöver…ja, det är så man firar.

Upprymd över svågerns storvinst lättade jag upp. Jag har lärt mig att det är rätt härligt att hänga med folk som har mycket tur ändå. Till sist smittar det av sig.

Mitt enda turmoment denna kväll visade sig vara att jag kom in på kasinot trots pollenallergin. Ibland har man otur till och med när man har tur…

Vinnarväggen får vänta ett tag till. Vissa dagar är inte gjorda för mig. Men jag väntar in en dag som är det.

/ dybban

Monster eller måskadaver?

Titt som tätt dyker de upp. Ibland med en stiligt tillknäppt skjorta ibland i en slafsig hoodie. Det är skitsamma hur de ser ut. Jag märker direkt vad de är för sorts spelare. De är unga och de är pålästa. De har sett tusen instruktionsvideos, diskuterar dagligen olika spots med polarna på Skype och grindar 15 cashgamebord samtidigt. De har ”det rätta” pokerspråket och i teorin är de praktiskt taget världselit.

Skulle jag spela cashgame mot dem på nätet skulle de krossa mig, jag vet det. Men nu sitter vi runt ett pokerbord på ett kasino. Där gäller andra regler. Här är det djungelns lag som råder. Och jag vet vad de tänker: ”Han kan inte vara så dålig att han tar den linjen med den handen.” Men det kan jag. För nätgrind och livespel är två helt olika saker.

De är lite som politiker som aldrig haft ett riktigt jobb. I praktiken kan de allt. Men när de väl kommer ut i det verkliga livet så står de där och blir överkörda av folk med lägre utbildning, men med en erfarenhet som inte går att lära sig vid skolbänken.

Jag är inte något teoretiskt geni, men under åren har jag blivit hyfsat streetsmart. Jag har koll på när jag kan få ut så mycket värde som möjligt mot galna norrmän och tighta taxichaufförer. Mitt pokerspel speglar mitt liv rätt bra. Jag är ingen högt bildad man, men jag kan hantera de flesta situationer utan att hamna i allt för mycket kläm.

Det gäller dock möten med vuxna människor. Barn spelar i en helt annan liga.

Som när Cirkusdirektören har lagt en halvkilosklump i blöjan. Han är snart ett år och vägrar ligga still på skötbordet. Han slänger sig runt som Luis Suarez inne i offensivt straffområde. Vilket slutar med att man ser ut och känner sig som den beryktade Bajsmannen, som härjade på diverse musikfestivaler under 90-talet, när allt är klart. Jag har hittat brunt bakom öronen.

Till sist fann vi tekniken att spela upp Youtube-klipp med Babblarna och samtidigt låta direktörn gå lös på sina fyra tänder med sin rosa favorittandborste. (Babblarna är något som jag aldrig hade hört talas om innan jag fick barn, men nu är en stor del av mitt liv. Innan hade jag ett hyfsat utvecklat musikintresse, nu är det bara fem låtar med de där färgglada degklumparna som går på repeat där hemma. De är tortyr och livräddare på samma gång.) Fråga inte hur vi kom på den där kombinationen med tandborsten, man borde rimligtvis inte blanda tandhygien med rumptvätt, men det är precis som vid pokerborden. Efter tillräckligt många misstag i en unik situation så lär man sig vad som funkar. Ibland är lösningen aningen oortodox.

Igår lekte jag koja med direktörns äldre kusin. En klassisk lek som alltid är spännande. Vi byggde upp en grotta av soffkuddar och lade en filt över. Sen kröp vi in där och låtsades att det var den enda trygga platsen i hela världen. Det blonda yrvädret kikade ut genom ett hål och pekade.
– Kolla monster! halvskrek hon exalterat med nappen på sned i munnen, innan hon stängde igen hålet i kojan och satte oss åter i säkerhet.

Där käkade vi lite medhavd låtsas-matsäck och gjorde roliga grimaser. Mitt i en kaffeslurk så brakade det till inne i kojan. Den lilla blonda log åt mig:
– Jag plutta!

Jag blir lika förundrad varje gång över hur söta små barn kan ge ifrån sig odörer som kan väcka döda. I en tät koja på en kvadratmeter så går det rätt snabbt för lukten att sprida sig. Framför allt har den ingenstans att ta vägen. Jag försökte hålla ut, men efter 10-20 sekunder kändes det som att ha stoppat näsan i ett gammalt måskadaver.

Jag måste ut och sträcker mig mot ”dörren” för att öppna. Men lill-blondinen stoppar mig brutalt med uppspärrade ögon.
– Nej, akta, det är monster där ute!

Man vill ju för farao inte mucka med monster. Men framför allt inte med små tjejer. På ögonblicket av en sekund måste jag ta ett beslut. Gudarna ska veta att jag är rätt van att ta beslut, det är lite det jag lever på. Men det finns banne mig inga instruktionsvideos för de här grejerna. Ingen Skype-chat eller forumgrupp att fråga.

Och det är precis så pressade jag vill att de unga nätproffsen ska känna sig när de sätter sig vid ett pokerbord på kasinot. Som känslan att bara ha två val – monster eller måskadaver.

Själv är jag bara himla glad att det finns en åldersgräns för poker. Och att en kvart med näsan i ett måskadaver tydligen är fullt möjligt att överleva.

/ dybban

Drottninggatan ner

Första gången jag såg de där lejonen. Det var sommar. Jag var nio år och hade en magväska full av femkronor. Höll farmor i handen och bad om glass. Jag fick glass.

Nu sitter jag bara några hundra meter därifrån. Spelar poker, som vanligt. Det brukar bli så. Som vanligt. Kvällen har börjat vända uppåt. Jag är mer aktiv och kreativ än brukligt. Trots en molande trötthet känner jag mig stark. Trots en sorg i bröstet är jag inte slagen.

Jag hittar QT i ruter på big blind och synar ett uppslag på 150kr från en av de mer stabila regsen jag mött på kasinot i Stockholm. Vi är ensamma till floppen som landar, AT5 med ett ruter. Jag knackar mig själv på axeln som check och Stockholmgrindern betar 250. Två blå och två röda marker in i potten från mig. Syn. Turn en hjärter dam. Tvåpar. Ännu en lätt klapp på axeln. Och checksyn på 800. River landar ett andra ess som ”dödar” mitt tvåpar. Klapp på axeln. Bet 1800 från min motståndare. Jag går in i tankar.

Efter någon minut beslutar jag mig för att det är ett bra läge att göra om min hand till en bluff. Jag blockar båda ”nötkåkarna” AQ och AT. Så mer troliga händer att vara uppe emot som värdebetar river är AK och AJ. Kanske KQ om han gör det tunt. Sen finns det givetvis ett par bluffar i rangen också. En stabil motståndare ska kunna vika allt här som inte är kåk. För vad skulle jag checkraisa för värde här? Endast kåk.

Tar alla mina svarta tusingar och låter dem glida innanför linjen, 7k totalt. Jag sätter honom i princip all in. Får stek i någon minut innan han slänger in korten.

Tidigare på dagen gick jag de där hundratals meterna uppför gatan från hotellet mitt emot kasinot. Det var inte samma lejon där längre. De hade förlorat sin fridfulla oskuldsfullhet. De var tilltygade. Men också vackrare än någonsin. Bara huvudet stack fram ur blomsterutsmyckningen på det ena.

Benen vek sig nästan på mig när jag gick Drottninggatan ner. Små oaser av tulpaner, rosor, nallebjörnar och skrivna hälsningar låg på de platser där människor förlorat sina liv bara några dagar tidigare. Utanför Åhlens samlades folk och försökte förstå framför svenska flaggor, hjärtan och ljus. En mamma stod på huk och viskade ord till sin son. En äldre man paketerade upp ett stort fång av röda rosor och gjorde blomhavet ytterligare lite större.

Stockholm har aldrig varit min stad, men nu var det det. Det utomjordiskt sorgliga blandades i allt det vackra. Hur människor samlades, tog hand om varandra och spred kärleksbudskap.

En flicka kommer aldrig mer få smaka glass eller hålla sin farmor i handen. Vi vet alla att det lika gärna hade kunnat vara du, eller jag. Ditt barn eller mitt. Det borde kanske få oss att känna rädsla. Men på något konstigt sätt känner jag mig tryggare än någonsin.

För nu vet jag att det funkar. Sverige funkar. Polisen var stark när det gällde som mest. Svenskarnas sorg byttes ut till handlingskraft och medmänsklighet när tusentals stockholmare bjöd in främlingar till sina hem. Det är just ett sånt land jag vill leva i. Dö i.

Man ska givetvis möta ondska med stål. Men det finns inget tyngre att bära än hat. Kärlek är hundra kilo lättare. De mörka ögon som satte sig i en lastbil och beslöt att de ville se död borde aldrig få öppnas igen. Men det är precis som vid pokerborden. Om vi enbart bygger våra beslut och handlingar på starka känslor i stunden så slutar det sällan väl.

Jag fortsätter mitt spelande. Och allt går lite väl bra. När jag 3-betar 86s floppar jag två par. Och när jag 3-betar KK så får jag en snabb all in för drygt 6k med AK. Det är en sådan kväll när kungarna står. Ingen nämner det hemska. Som att vi sitter här för att dansa runt det.

Klockan är över 03. Jag växlar in ett fint plus och steppar ut i Stockholmsnatten. Där står jag, bara några hundra meter från där det hände. Där ett barn en gång gick med sin magväska med femkronor. Där ett annat barn blev rånad på sin framtid.

Jag känner mig liten. För vissa saker är för stora att förstå.

De säger att poker har många bottnar. Att det är svårt. Men ibland känns det som den absolut lättaste delen av livet.

/ dybban

Hjälpa svärfar?

Fick mess av svärfar igår. ”Hur får man igång chatten i den nya klienten?”

Av flera anledningar var det inte helt enkelt att svara på.

  1. 1. Jag vet inte riktigt själv hur man gör.
  2. 2. Jag är för lat för att ta reda på det.
  3. 3. Jag vet inte om jag vill att han ska ha tillgång till chatten…

Det är inte alltid så lätt att hantera chattspråket för en 60-plussare. Jag kanske har nämnt det tidigare? Svärfar är en jäkel på att reta upp folk. Det är väl en blandning av ”en alternativ spelstil” och språkbruket som ligger till grund för det.

Nu låter det som att han är otrevlig. Tvärtom, svärfar är topp 3 snällast i världen. Men det är väl just det där med att inte veta vilket ord som ska användas vid vilket tillfälle som besvärar. Som när han kategoriskt skrev ”LOL” i chatten varje gång han slog ut en spelare, i tron om att det betydde någon form av ”bra spelat”. Det gjorde att svärfar, inte sällan, kunde bli förföljd i timmar av arga motspelare som önskade honom död, pina och bust.

Så jag svarade bara: ”Jag vet faktiskt inte hur man gör och det är nog ändå lika bra att du håller dig borta från chatten ;)”

Jag försökte mig på ett litet grindpass i måndags, spelade Måndagskampen bland annat. Den bjöd på ett par intressanta händer. Mest chockad blev jag när ”carlham” öppnade 3,5bb på knapp på nivån 150/300. Jag stoppade in 25bb med ATs på lilla blind och callehamme blixtsynade sina 20bb med 64s. Det kom en sexa på flopp och så var man short. Jag var tvungen att gå in och kolla Sharkscope för att se vad ”carlham” var för en lirare och blev givetvis förvånad av att han var stadigt plussande.

Jag brukar inte chatten så ofta, men nu blev jag sugen på att fråga om det var en favorithand eller om han bara älskar mig?

Den nya chatten innehåller dock så mycket text och bös så man hinner inte se vad farao som skrivs. Jag borde kanske fråga åt svärfar hur man får bort det, ändå? För det borde jag givetvis veta. Och man ska ju alltid hjälpa sin svärfar om man har möjlighet.

Jag byggde upp igen och låg ok med när vi var 16 spelare kvar. 14 fick pengar. Då hittade jag AA och fick in det 3-vägs mot TT och JJ i någon form av chiplead-pott. En knekt direkt på flopp dödade  allt och jag åkte ut.

Ingen skrev någonting i chatten. Inte ett enda GG fick jag. Inte ens ett UL. Det kändes som att jag inte fanns till. Som att jag var luft och ingenting. Ploff! Borta. Jag har åkt ur hundratals turneringar med AA där jag fått in allt preflopp. Ändå vänjer man sig aldrig. Det lägger sig som en liten tiltande filt över psyket när man gör det.

I samma veva pep det till i telefonen. Det var från svärfar som messade igen. Kort och koncist, som den norrlänning han är. Endast tre ord. ”LOL”.

Han kan inte förvänta sig någon hjälp med chatten på ett tag…

/ dybban