Kan vi slippa hårblåsen?

Han var så arg att det rann snor från näsan. Det skvätte ner på tröjan. Och han skrek. Blocket slängde han i omklädningsrumsgolvet så att det ekade i träpanelen. Vi hade skämt ut oss. Vi spelade som ”småflickor på väg till saftkalas”. Det ”fanns ingen stolthet” och ”vi agerade inte som ett lag”. Sen kom alltid en harang om våra materialförvaltare som jobbade ideellt och lade hur många timmar som helst i veckan på att pumpa bollar, klippa gräs och tvätta matchställ. Var det här tacken till dem?! Va?! Vi borde skämmas.

Jag spelade fotboll i 25 år innan jag lade skorna på hyllan. Det hann bli en del tränare under åren. Min favorit var Toivo. Finnen. Ingen har skällt ut mig som han.

Det fina med fotboll var att man var ett lag som gjorde något tillsammans. En bra spelare kunde inte vinna matcher med tio stycken stelbenta stövelbönder bredvid sig på planen. Vi vann tillsammans och vi blev utskällda tillsammans.

Jag kan sakna det där ibland när jag spelar poker. För ensam glädje är bara halv glädje och ensam sorg är dubbel sorg.

Varje beslut är upp till mig att fatta. Det finns ingen medspelare som kan rädda upp mina misstag eller tar löpningen jag inte orkar. Jag har ingen Toivo som skriker så snoret sprutar ner på tröjan när jag underpresterat. Och ärligt talat skulle jag nog behöva det ibland. Vi behöver alla en riktig hårblås, en utskällning ända från tårna, när vi står och stampar i livet. När vi inte är den bästa versionen av oss själva.

Pokerspelare är individualister. Starka på toppen. Extremt ensamma på botten. Så hur skulle det funka om man skulle ta alla beslut som ett lag?

Snart ska vi testa.

Fyra kvällar kommer jag att köra lite Twitch i ett nytt format. Där vi tar besluten tillsammans mot en gemensam motståndare.

Jag har aldrig brytt mig. Inte orkat, inte velat. Jag vänder mig bort från allt som har med teknik att göra. Jag använder mig aldrig av de dyra finesserna som finns i telefonen eller datorn. Jag behöver dem inte. De behöver inte mig.

Jag har inga roliga appar. Snapchat har jag bara hört talas om. Livet är för kort för snapchat.

Maila kan jag. I viss mån Twitter. Jag stannar där. Jag har för farao samma mail som jag fick hjälp att skapa som 13-åring, för jag vet knappt hur man skapar en ny.

Men nu ska jag sitta med tre skärmar och Twitcha. Det är därför det är skönt att jag kan ha er vid min sida som kan ta besluten när jag brottas med tekniken och att hålla tungan rätt i mun samtidigt.

På tisdag kör vi igång med en sjujädra Heads up som fortsätter redan på torsdag mot en ny världsstjärna inom sitt gebit. Och vi ska spela IHOP för första gången någonsin! Vi vinner tillsammans och förlorar tillsammans, som ett lag.

Förhoppningsvis är vi inte ett gäng talanglösa stövelbönder som tar oss an motståndaren. Det skulle testa mitt tålamod om ”laget” tar ideliga felbeslut och inte gör jobbet .

I så fall ringer jag in Toivo för en riktigt snorig hårblås.

/ dybban

Edit: Mer info om Twitchandet kommer snart på Svenska Spels pokers kanaler. Håll utkik!

Mandalay Bay

Till och med på toaletten är utsikten fantastisk. Glasfönster rakt ut i rymden. Stället har alltid varit en viktig ingrediens för den där kvällen när man ska ”skjuta ut sig”. Det ska alltid finnas en sådan kväll i Las Vegas.

Från restaurang the Mix kan man se ut över hela världen. Till New York, Paris, pyramider och sagoslott. I de där sofforna ute på Skyfall Lounge, där skinkorna kletar fast i byxorna av ökenhettan, har jag spenderat många timmar med otaliga 24 dollars-drinkar i näven, solnedgången för ögonen och Dan Glimnes anekdoter i öronen. Från den 64:e våningen brukade vi se hur Las Vegas sakta gick över mot natt och hur en neonskylt efter den andra tändes upp. Det finns ingen bättre utsikt över The Strip än just där, högst upp i Mandalay Bay.

I dag är hotellet inte längre känt för sin utsikt.

Jag har bara varit rädd en enda gång under mina år i The Sin City. Det var en kväll på O´Sheas, mitt första favoritkasino på strippen. Där fanns det ingen vägg ut mot strippen så man spelade i princip poker utomhus och kunde sola och grinda samtidigt. Det var ett rätt sjukt ställe, med irländsk touch, där det stod dvärgar på bardisken och hällde shots rakt ner i struparna på gapande människor. Only in Las Vegas. Men värdet på borden vara så klart fantastiskt.

En kväll satt jag och grindade på O´Sheas. Jag tog det lugnt med alkoholen, vilket inte kan sägas om övriga bordet. Någon satt och sov över sina marker, men övriga slaskade på som om det inte fanns någon morgondag. Det kändes nästa som om jag fuskade när jag var den enda vid bordet som inte beställde en drink när servitrisen kom förbi i sin kortkorta mundering. Men va farao, resan hade kostat på med ett par WSOP-events utan cash och nu behövde depåerna fyllas på. Jag hade precis dragit in en riktigt fin pott av en herre med Percy Barnevik-skägg som inte kunde släppa K9 på K-hög flopp för hela sin stack. Jag hade börjat stapla marker när det plötsligt small till ute på gatan.

Där såg vi hur ett gäng började slåss med två andra killar. Det urartade snabbt till ett riktigt rallarslagsmål som plötsligt förflyttade sig allt närmare våra pokerbord. Plötsligt föll en grabb över vår filtmatta och jag fick slänga mig över markerna för att de inte skulle flyga över golvet och ut på gatan. Så här i efterhand var det kanske ett konstigt val att skydda markerna istället för mig själv…

Jag minns hur en kille låg bara några meter ifrån mig och blev sparkad i huvudet. Det var en äcklig upplevelse att se hur en människa kan göra så mot en annan människa. Sen på en sekund avbröts allt. Och där satt vi i något som kan liknas chock i vad som kändes som de där sekunderna av tystnad på en vilda västern-saloon efter en skottlossning.

Men det är enda gång jag varit rädd i Las Vegas. The Strip är för mig en av de mest säkra gator man kan vistas på i världen, med massor av övervakning. Så nu sitter jag här i chock igen.

Den där staden är det enda turistmål jag kommit tillbaka till om och om igen. Den är det stället i världen jag spenderat mest tid i av alla städer utanför Sverige. Det är nog närmare fem månader allt som allt. Så när jag fick reda på skottlossningen sög det till i hjärtat.

Bara något hundratal meter och 32 våningar bort från vår solnedsgångsutsikt uppe i Mandalay Bay knackade en galning upp ett fönster med en hammare och malde ner flera hundra människor på en konsert nedanför. Det senaste jag läste var 59 döda och över 500 skadade i den dödligaste skjutning i USA:s historia.

En 64-årig revisor med 17 vapen på rummet, däribland maskingevär. Ingen vet vad som flög igenom den mannens huvud. Varför en människa väljer att göra så mot andra människor. Jag tror aldrig vi kommer att få veta.

Idag är föräldrar utan sina barn, barn utan sina föräldrar, makar utan sina andra hälft.

Det är så långt bort, men ändå så nära. För det kunde varit du, det kunde varit jag. Det kunde varit vilken pokerspelare som helst som befann sig i Las Vegas just då och var sugen på lite live-musik.

Mandalay Bay borde för alltid ha varit ett ställe man åkte till för att dricka för dyra drinkar och njuta av solnedgången. Men just nu är det ingen som bryr sig om att man kan se världen från the Skyfall Lounge. Just nu vet vi bara att från samma hotell kan man också se rakt ner i ett blodbad och skapa helvetet på jorden med ett maskingevär.

I dagar köade Las Vegas-borna för att ge sitt blod till de skadade på sjukhuset. Det var det enda de kunde göra. En stad som lever på yta förvandlades till något genuint och medmänskligt i de där köerna. Det är så. Det goda och det onda lever ofta sida vid sida.

Utsikten från samma hotell kan vara det vackraste och värsta du sett.

Las Vegas kommer aldrig mer bli sig likt. Och jag kommer aldrig använde uttrycket ”skjuta ut mig” när jag är där igen.

/ dybban

Tillbaka till Söndagssteken

Det är så långt, långt nu till 2007. Och det blir längre för varje dag.

Det var väl då någon gång som jag spelade Söndagssteken för första gången. Det var banne mig veckans höjdpunkt. Det kändes som jag levde lite hårdare när markerna åkte in i mitten där. Jag kunde folda sjuka händer för att jag så gärna ville leva lite till.

Mitt bäst minne var från 2010 när jag, i min sunkiga etta med blå köksluckor i Eksjö, kom tvåa en söndag för att sedan vinna veckan efter. Det var på den tiden prispotten var saftig som högrev och jag tog med mig Norrländskan på en färd i min nyköpta Mini Copper fucking turbo (som jag sedan fick veta var en tjejbil) och drog till Statoil i Nässjö för att fira stort på en mosbricka med extra allt.

I lördags fick jag åter 13 rätt på Stryktipset och jag började sakta fundera på om det var dags att sadla om till Stryktipsproffs på heltid. Inte göra ett skit söndag till torsdag, plugga två dagar och sen  luta sig tillbaka på lördagar och se plingen i rutan plinga åt rätt håll. Det är alltid så där när man vinner. Då är man kung. Tre månader senare, utan en större cash, är man inte lika kaxig. Det är faktiskt väldigt likt turneringspoker.

Men lördagen gjorde att jag kände mig het på söndagen. Så jag riktade in mig på en fullmatad söndagsgrind för första gången på länge. Volymen på nätet har varit allt annat än vad den en gång var det senaste året. Att få barn är som att vända på en pannkaka i luften utan motorik. Har lagt många pannkakor på golvet i mina dagar. (Inte att förväxla med pizzor.)

Mindre volym har så klart gett färre topplaceringar. Men nu skulle jag i alla fall ge det chansen. Söndagssteken reggades tidigt. Jag drogs tillbaka till gamla dagar. Spelet hade färre snedsteg än när en fin gammal dam gör håret på morgonen. Inte ett hårstrå åt fel håll.

När det närmade sig 20 pers kvar låg jag ok med utan att ha varit all in för hela stacken en enda gång eller för den delen fått något gratis. Hittade en rusch och rullade snart upp topp tre med femton kvar. Jag kände i hela kroppen att det var dags nu. Allt annat än en förstaplats skulle vara en besvikelse.

Klassiska nick som ”HoLe”, ”AidEss”, ”TILTATLOT_”, ”filhefor”, ”Lillkjelli” och ”eddd” fanns kvar. Till vänster om mig satt en ny gubbe som levde rövare i chatten och verkade ta alla chanser till att få in det. Hittade AK i tidig pos. Lillkjelle synade på knappen och en shortstackad ”FilAjvy” stoppade in allt. Jag ställde över och Kjelle folda. Upp mot 44. Floppade ett ess men brädan sprang ut med en stege för fyrorna, som gjorde att jag tappa från 130k till 80k. Men jag var inte orolig.

Nu skulle det spelas poker. AJ på knappen några händer senare. Slår upp och vår tjötiga vän skriver ”Let’s gamble” i chatten innan han stoppar in drygt 20bb effektivt från big blind. Jag snapsynar som Martin Jacobson på ett WSOP Main Event-finalbord och möter AT. AJ står och jag hittar upp till andraplats i chipcounten.

Jag bevakar min position. Tio kvar nu och det ska bara ut en snubbe till innan det är dags för finalbord. Då kommer kortruschen som jag väntat på. Hittar KK på lilla blind, men torskar mot AT i big blind. Ingen fara på taket. Har 2/3 av stacken kvar. Handen efter smeker rutan fram två toppiga ess. Me like som varm choklad en vinterkväll i Storuman. Jag klickar upp. Det foldas fram till ”AidEss” i big blind som steker lite innan han går all in rakt av. Han täcker mig precis. Jag synar ögonaböj och potten är värd en topplacering.

Som när ett barn ser fram emot att åka hela vägen från Vimmerby till Göteborg för att gå på Liseberg. Och därför är extra snäll, till och med hjälper till med disken och går och lägger sig i tid kvällen innan, utan gnäll. Vaknar till solsken och fågelkvitter för att noggrant packa sin lilla ryggsäck med saker som ”kan vara bra att ha under dagen”. Som alla mynt som samlats ihop på att panta pappas ölburkar. Så börjar färden i baksätet med Gyllene tider i bilstereon och hemmagjord svartvinbärssaft i en vattenflaska med sugrör.

Men så börjar motorn på den gamla Opeln ryka efter tre mil och pappa måste ringa en bärgningsbil, medan mamma suckar och säger:
– Jag är ledsen, men vi får åka till Liseberg en annan dag.

Den besvikelsen.

Ungefär så känns det när man blir tvåoutad på finalbordsbubblan. Kungen bara dunkas upp på flopp lika naturligt som att solen går upp på morgonen. Ingen mosbricka för mig.

Söndagsgrinden slutar med lillplus och två timmars sömn. Och så säger de att pokerspelare slipper måndagsångest…

Det är bara att fortsätta kämpa på med pannkakorna. En vacker dag landar de säkert rätt.

/ dybban

Stängda dörrar…

Jag sitter fattig här kring rika barn. Det är så det känns när jag sätter mig vid PLO-borden. Stackarna med 1k-marker är så mycket högre. Spelarna skyfflar in marker i mitten på ett mer självklart sätt här. Fler potter spelas. Det finns alltid en chans. Degen ska snurra.

När jag bodde hemma spenderade farsan alltid en absurd mängd tid på toaletten. Om han var försvunnen och man frågade var han var svarade morsan alltid samma sak:
– Kolla på toan…

Jag fattade aldrig grejen då. Men gör nu. Toan är lite av en sista tillflykt för farsor. Det enda stället där man kan låsa dörren och vara för sig själv en stund. Jag vet, mammor behöver också bajsa i fred. Men det känns inte som de tar tillfället för avslappning till sitt hjärta lika hårt.

Möjligtvis har jag satt min sista potatis och gått över gränsen för mina toa-besök då Norrländskan börjat ta tiden efter att jag stängt dörren. Som en jädra stämpelklocka.
– Fyra minuter!

Hon tycker alltid att jag går på dass vid fel tillfälle och vill dessutom införa mobilförbud då hon har en teori om att jag bara sitter sitter och surfar. Sucken som tyder på att det är en planerad handling för att slippa någon syssla, så fort jag rör mig mot toaletten. Men vafarao, måste man så måste man?! Jag har en aktiv flora!

Min andra dörr att låsa är kasinot. Efter att ha blivit pappa har det blivit en naturlig förflyttning att spela mer live. Det är en blandning av vuxendagis och seriöst kontor för mig. Jag har alltid hävdat att man ska ha kul på jobbet. Då presterar man bättre. Det är svårt att ge hundra procent på något man inte gillar. Så jag försöker ha kul. Det är inte det samma som att vara oseriös.

Vid Texas-borden är jag hemma som en 10-åring på farfars segelbåt. Jag känner att jag kan mitt hantverk. Jag har gjort läxan. Ändå är det svårt att hålla sig från att slunga sig ut i den svarta rymden, på jakt efter stjärnglitter. På en timma kan jag plussa mer än på en veckas grind. Och på en kväll tappa en månads Texas-profit. PLO kan vara ett gift när man dras med i fartblindheten.

Luften bär en kall luftkonditionerad lukt av svett och microvågsvärmd tacopaj när jag sätter mig ner vid ett 25/25 PLO. Inget proffs så långt ögat kan nå, precis som man vill ha det. Mot visst motstånd behöver jag inte ens kunna PLO för att vara vinnande. Det räcker att jag har ett någorlunda hum om pokerns fundamentala drifter. Men, för att göra det extra intressant lägger man i Göteborg till ett kort till. Här kör vi nästan uteslutande 5-korts PLO nu för tiden. Världens enda bingo-spel med inslag av skicklighet…

Jag startar med 10k och går några timmar senare hem med det största plus jag kammat in på en sittning i hela mitt liv. Jag är euforisk. Vilket spel. Har jag hittat hem?

Dagen efter slog jag på stort och fyllde kylskåpet med delikatesser, lade ett extra stort stryktips och köpte till och med nya jeans. Det fanns inget annat i huvudet. Nästa dag skulle jag tillbaka. Den här  svarta rymden skulle tömmas på guld innan någon annan hann göra det.

Kvällen var fortfarande ung när jag anlände. Denna gången var bordet inte fullt lika aptitretande. 2-3 duktiga spelare. Inklusive den gamla snowboard-legenden Ingemar Backman. Backman var öppen med att han bara kommer köra brädorna en gång ikväll. Här skulle ingen komma och få någon gratis lågvarians.

Jag startade stabilt, dubblade snabbt mitt inköp. Började drömma salta drömmar om vita stränder. Backman bombade på, men sprang riktigt kallt och var back flera inköp efter några timmar. Jag var på väg att gå hem, nöjd med kvällen. Men ni vet hur det är. Bara ett varv till…

Jag börjar med att floppa nöt på 456 med två ruter. Får in hela stacken mot två gubbar i en sagolik pott. Den ena har tvåpar och den andra nötflushdrag, endast. Vi drar den två gånger. På den ena parar sig tvåparet och den andra kommer färgen. Det går snabbt i hockey, plötsligt back. Måste köra ett inköp till. Får in det med nötstege och färgtillägg på turn mot Backman, som har högre färgdrag. En gång. Färgen kommer.

Fyller på. Får in det en gång till mot Backman i en pott som kan jämföras med BNP i Nya Guinea. Jag har nöt igen. (Fattar inte hur jag kan ha nöt varenda gång?) Den här gången går Backman med på att köra två gånger. Jag vinner första….han andra….

När jag får in det för femtioelfte gången och torskar två brädor går jag för att hämta ut mer pengar. Aldrig tidigare har brush kommit fram och frågat hur jag mår, men den här gången gör han det.
– Är allt bra? Du vet vi måste fråga såna här saker…
– Ja, för farao.
Jag var lugn, men kanske i ett chockartat tillstånd. Backman var inte längre back han, efter en 5-vägs 100k pott åt ”rätt” håll. Jag gick hem efter det. Med gårdagens sköna plus borta med den svettiga vinden.

Upp som en sol, ner som en pannkaka. Flyger man för nära solen smälter vaxet i vingarna. Högmod går före fall. Trots att jag spelat poker så länge så blir man aldrig tillräckligt rutinerad för att lära sig ytterligare en läxa. 5-korts PLO kanske inte är mitt spel ändå. Jag går hem fattig och lämnar de rika barnen…

Jag är inte gjord för denna varians, sjunger Håkan. Typ.

Nästa dag sitter jag på toan riktigt länge, med mina nya jeans vid knävecken. Jag kom i alla fall undan med ett par nya jeans. Jag känner mig som ett t-shirt tryck.

Det blir inte en enda pokerhand på en vecka efter det. Ibland vill man bara vara hemma, med familjen, utan att stänga en enda dörr i hela världen.

/ dybban

Försvunnen norrman & bibeln…

När jag var liten läste jag bibeln från pärm till pärm. Det var mycket jag inte förstod och tyckte var konstigt. Man kan tolka det som står på så många olika sätt. För det finns ju inget direkt facit. Ändå försöker en del kristna hävda att just deras syn på skrifterna är den korrekta. Ibland känns det lite som att motivera sina val i en halvdant spelad pokerhand…

Jag satt äntligen på ett finalbord i helgen. I 2-dagars turneringen Superweekend på kasinot i Göteborg. Under startdagen på lördagen hade jag satt 13 rätt på Stryktipset och redan inkasserat vad som motsvarade ett förstapris, så jag kunde avslappnat spela ut mitt register.

Det inträffade en lustig händelse på finalbordet under dag 2. En norrman dök aldrig upp. Vi funderade på vad som hade hänt? Valde han att vaska några kronor av sina oljemiljoner? Var han så brutalt bakfull att han hade glömt bort att han var vidare till nästa dag? Var pokersuget så stort under lördagen att han sket i att han var tvungen att åka hem till Norge igen? Hade han träffat sin livs kärlek på väg hem under natten och valde att ligga kvar i sängen? Hade han blivit tagen av polis för att ha sprungit näck genom centrum och nu inte fick lämna cellen? Prioriterades en god middag med gamla vänner? Hur som helst, han hade något annat för sig.

Och där satt vi och såg hur hans stack sakta sinade. Då det var åtta priser hamnade vi i ett intressant läge med nio spelare kvar. För norrmannens stack levde fortfarande på bubblan. Och nu räckte det att bordets shortstack foldade i tre varv för att hamna i pengarna. Det var dock inget roligt läge för shortstacken som är en duktig turneringsspelare. Han fick helt enkelt välja mellan att folda sig ner till 1-2 big blinds och ta priset för åttondeplatsen. Eller stoppa in medan han fortfarande hade några marker kvar, riskera att bubbla, men samtidigt öka chansen att vinna turnering.

Jag låg trea i chips och kände mig rätt trygg. Tyckte lite synd om shortstacken som, enligt minspelet som påminde om en 1-åring som käkar citron för första gången, tvingades folda en del riktigt bra händer efter att någon höjt innan honom. ICM-mässigt gjorde han givetvis de korrekta spelen, men det är ändå tufft mentalt att folda bra händer preflopp som man vet är i stor ledning mot motståndarens range.

Varven flöt på. Norrmannens stack led av svält. Han sågs fortfarande inte till. En av bordets rekreationella spelare limpar in i tidig position. Shortstacken tittar på sina kort och stoppar in 3,5 blinds med en min av skräckblandad förtjusning. Och tillägger:
– Jag har det!

Det foldas till moi i big blind. Jag smyger fram KT i hjärter. Min finaste hand hittills på finalbordet. Det kostar mig 2,5 big blind för att syna, så jag synar reflexmässigt. Även limparen synar. Floppen landar T-hög och jag värdebettar tre gator mot limparen. Han betalar av hela vägen. Shortstacken har dock AA som står fint. Men jag går ändå bra plus i potten.

I pausen frågar han mig:
– Jag förstår inte varför du syna med KT. Du vet ju att jag har nöt?

När han ställde frågan så förvandlades vad jag tänkte var en rätt självklar syn till ett tveksamt spel. Jag tänkte nog i min skalle att shortstacken skulle ställa med några fler händer än AA. Troligtvis även KK och QQ, i min vildaste fantasi AK, men det trodde jag nog inte på riktigt. Mot AA har jag nästan 20 procent vinstchans, mot KK lite mindre än 15 procent och QQ drygt 32 procent.

Jag försökte motivera synen med att jag ville spela en sidopott mot spelaren som limpade då jag lirat mot honom under hela turneringen, hade koll på hans limprange, och att han synat av mig light flera gånger (tyvärr korrekta syner då jag varit ute på tåg).

Det kan ha varit en efterhandskontruktion för att det nu gick precis som jag hoppades och jag fick betalt. Jag vet inte. Kanske tänkte jag inte igenom situationen tillräckligt. Trots att jag inte hade en aning om jag hade rätt eller ej så försökte jag ändå rädda ansiktet med ett försvarstal. Jag fick en nick till svar och det kändes som mitt ”speech” gick fram.

Det är det fina med poker, man kan nästan motivera vilka spel som helst. Om de inte är matematisk och spelteoretiskt korrekta går det ofta att kontra med den specifika situationen på bordet. Kanske var det väldigt aggressivt, eller så satt där en jättefisk som man visste att det gick att få extremt bra värde från. ”Det var en speciell situation.”

Då kom jag att tänka på bibeln. Och på homosexualitet faktiskt. (Ja, jag kanske är den enda i världen som hade gjort den tankeövergången.)

Den kristna högern säger ofta att homosexualitet är fel. För det står i bibeln, någonstans i tredje Mosebok. Bibeln har väldigt många sidor. Men de väljer ändå att peka på några enstaka meningar av de hundratusentals som finns och gör dem väldigt viktiga. Samtidigt käkar de både skinkmacka och skaldjur. Trots att det också är omnämt i tredje Moseboken som något förbjudet. Jag har aldrig sett någon kristen radikaltant gå ut och förkasta att folk drar i sig en skaldjursplatå?

Om man frågar dem om det så kommer det garanterat ett försvarstal. ”Man måste se till den speciella situationen.” Skinkmacka är helt ok idag…

Som om de analyserade en pokerhand.

Det är alltid lättare för folk som har lätt att motivera saker att framföra sina åsikter. Men det betyder inte att de har rätt oftare.

De kanske inte ens är säkra på att de har rätt själva, de vill bara att andra ska tro att de har det.

I övrigt gick finalbordet kallt och jag förlorade med tvåpar mot högre tvåpar, för att sedan springa in i KK med 99 och AA med AQ. Slutade sjua. Jag skulle kunna försöka motivera mina spel på finalbordet som korrekta, perfekta, och skylla på otur.

Men ingen skulle ändå tro mig nu…

/ dybban

”Jag skyller aldrig på otur”

Jag lyssnade på en podcast i veckan där den före detta fotbollstränaren i Örebro, Alexander Axén, intervjuades. Hans pappa är bilskollärare, men Axén har inte körkort. Bara det gör honom intressant.

En fråga han får handlar om otur. Alex hävdar att det aldrig är otur när ett lag förlorar en fotbollsmatch. – Jag skyller aldrig på otur om vi inte vinner. Om du skjuter i stolpen så är du inte tillräckligt bra.

Programledarna försöker febrilt ändra hans uppfattning.
– Men om ett skott tar på en spelare och sedan en till innan bollen går in i mål, är det inte otur då?
– Det är bara dåligt gjort, du har inte varit tillräckligt nära för att blocka skottet eller varit tillräckligt bra för att göra så att skottet inte får avlossas.

Den verbala gottegrisen Axén tycker att det är för lätt att bara kolla på vad som hände i skottögonblicket. Hur gick det egentligen till när spelaren som sköt fick komma till skottläge? Vilka misstag gjorde hans lag för att låta det ske?
– Det är för enkelt att tro att en 90 minuter lång match avgörs på tur.

Jag måste säga att jag gillar inställningen. Även om fotbollstränaren går lite för långt när han försöker hålla fast vid sin ståndpunkt även när det gäller livet i stort.

Finns det tur i det vanliga livet?
– Du gör medvetna val hela tiden. Saker som inte är tur. Det kan vara intuition som gör att du gör på ett visst sätt. Alla dina val är utvalda efter information som ligger där bak.

Där finns en del grejer jag inte håller med tränaren om i hans fortsatta resonemang. Det finns vissa saker som jag är övertygad om. Som: när du befinner sig på en gågata i Barcelona och blir rammad av en galen människas skåpbil. När du förliser med Estonia. Blir drabbad av en naturkatastrof. När du föds in i fattigdom och svält. Det går inte att skydda sig emot. När slumpen är emot dig, så kan du inte komma undan. Så visst finns det tur och otur i vanliga livet.

Men ändå. Om man har inställningen att det inte finns tur och otur, då blir du plötsligt herre över ditt eget liv. Det är du som har makten. Det är du som avgör vilken väg ditt liv ska ta.

Vi har väl alla en pokerkompis som har sprungit dåligt i 17 år. Han som alltid har otur. Så länge du kan minnas så har du fått tvätta öronen från bad beats-historier efter varje gång ni träffats. Och det är alltid den där sista brutala handen som avhandlas. När han bustade ett inköp med AA eller åkte ur en turnering med floppad stege. Men vad hade egentligen hänt fram tills dess?

Det finns egentligen bara en enda hand i min pokerkarriär som jag ångrar. (Det finns tusentals jag spelat sämre, men vem orkar gå och älta?) Den är ifrån det största finalbord jag spelat – finalbordet i Sunday Million. Vi var fyra spelare kvar. Jag låg tvåa. Förstapriset var cirka 1,5 miljon kronor. En omvälvande prissumma som fick mig att hetsäta Ahlgrens bilar. Jag fick QQ UTG och klickade till en miljon (250k/500k) med 17 miljoner bakom. En tiltad finne, som precis torskat halva stacken, går all in för 6 miljoner på lilla blind. Big blind, chipleadern med cirka 22 miljoner, synar 6 miljoner. Jag får en direkt känsla av att chipleadern har en monsterhand. Med händer som AK och par lägre än QQ borde han gå all in och försöka isolera då jag bara kan syna med 2-3 händer. Kanske hittar han syn med 99-JJ för att lura in mig. Men på så här stora finalbord brukar folk inte vilja ta några onödiga risker. Jag tänker i 10-20 sekunder. Lägger min känsla på en Ahlgrens bil som jag stoppar i munnen och gör det som matematiken säger åt mig att göra med QQ fyrhandat. Jag går all in. Shortstacken har A6 och chipleadern KK. Och jag åker ut på tredje plats.

I efterhand skyllde jag på otur, att jag plockade upp ett monster när den enda spelaren som kunde slå ut mig hade bättre monster. Fast i ärlighetens namn var jag mest besviken på mig själv som inte följde min känsla och read. Men det är alltid bekvämt att ta fram oturs-kortet.

Pokerspelare som ständigt skyller på otur har någonting att gömma sig bakom. Som en osynlig pansarvägg för att döva sina egna tillkortakommanden. De behöver inte utvecklas och jobba på sitt spel för det enda som står i vägen för de stora vinsterna är egentligen otur.

Att skylla motgångar på andra eller annat kan kännas som en enkel väg att gå. Men det kommer inte utveckla dig. Och det kommer inte att ta dig framåt i livet.

Det låter hårt, men ibland måste du bara lyssna på en fotbollstränare från Örebro när du är väldigt nära, men inte når ända fram. ”Skjuter du i stolpen är du inte tillräckligt bra.”

Jag tror kanske att det är lite vad livet går ut på –  att bli tillräckligt bra för att nå dit vi vill.

/ dybban

Slutet på en sommar

Det sägs att den musik man lyssnar på som 20-åring följer med hela livet. Musiksmaken ändras inte nämnvärt efter de där åren.

Men det är det en hel del annat som gör.

Jag står framför spegeln. En blekfet tunnhårig medelålders man stirrar tillbaka på mig. Vem farao är du? Jag känner mig som slutet på en sommar.

En ny era ska snart ta fart. Vi har bestämt oss från att flytta från Linné i centrala Göteborg och ut till radhus någon bit utanför. Just nu är det visnings-grind. Att gå på visning är poker på hög nivå.

Det händer titt som tätt att folk pratar om pokerface. ”Ah, du spelar poker. Då måste du ha ett bra pokerface?” Som att de tror att man sitter framför spegeln och övar på att se svårläst ut flera timmar om dagen. Äh, pokerface är det mest överskattade uttrycket i poker. När det gäller visningar är det betydligt viktigare. Mormor har lärt mig allt.

Den senaste visningen i Lerum var helt fullsmockad. Vi klev oberörda in. Taktiken var att verka ointresserad och snacka ner bygget så övriga spekulanter skulle bli tveksamma till ett köp.

Den inglasade uteplatsen och trädgården var husets pocket rockets. Där gick det inte att göra så mycket mer än att hålla käften och gå vidare. ”You gotta know when to fold’em…”

Köket. Max en K9o. Lite trångt och risk för komplikationer. Där stod ett par. Jag smög in och kollade diskmaskinen. Öppnade den och hittade smutsig disk.
– Aj, aj, aj. Den här verkar inte diska rent. Ser lite gammal ut också.
Smög sedan iväg.

Toaletten på nedervåningen. Q7o. Går in och lägger på en min av avsmak åt duschkabinen. Frågar Norrländskan om hon gjort lumpen. Hon tittar på mig som om jag var dum i huvet, men innan hon hunnit öppna mun fortsätter jag:
– Då duschade man i såna här. Det var inget vidare…
Äh, jag har ju inte ens gjort lumpen själv. Men allt är tillåtet när det gäller visningar.

Övervåningen. 96o. Tar tillfället att fråga en medelålders dam om den stora inbyggda garderoben som gör det väldigt trångt att ta sig in till de två sovrummen:
– Tror du man kan spränga bort den här så jag slipper göra en magsäcksoperation för att ta mig in till sängen?
Jag känner mig som Tony G. Trashtalkens mästare. Alla andra är ryssar som ska upp på sina cyklar och trampa iväg.

Sen ska mäklaren ha en liten genomgång om huset för alla spekulanter. Den vita skjortan instoppad i den klanderfria kostymen. Det överdrivna leendet. Efter ett tag säger hon att det är risk för fukt i krypgrunden. Värdena är över de rekommenderade och det borde absolut ställas in en fläkt. Va farao?

Försöker hon bluffa mig? Är mäklaren köpt av någon annan spekulant? Jag börjar tänka i många steg nu. Det börjar bli lite väl avancerad poker för mig.

Dagarna efter startar budgivningen. Den drar i väg över alla rimliga nivåer. Den här bostadsbubblan är ju värre än Sultanens angrepp på kortblandarna på CC, som han tror är riggade. Det blir highstejks på riktigt.

Jag måste vara en usel visnings-spelare. Var det INGEN som lyssnade? Det känns som folk skulle kunna buda på en IKEA-garderob om det kallades för hus och stod i ett hyfsat område i en svensk storstad.

Det finns inte en chans. En gammal pokerspelare tvingas dra sig ur för att inte riskera hela rullen i ett game. Det är inget ”spela lagom” där inte. Det är vilda västern där man tvingas slänga in både fru, häst och vagn för att ha en chans.

Vi får bo kvar i vår lilla lägenhet ett tag till. Snart bor vi som på 1800-talet när en hel släkt trängdes i en etta på 22 kvadrat. Hjärterum, stjärterum.

Norrländskan är rund som Pavarotti. Det är bara några månader kvar.

Jag står framför spegeln. Jag känner mig som slutet på en sommar. Men.

Snart ska jag bli pappa igen. Och jag har aldrig sett fram emot en höst lika mycket som nu.

/ dybban

Världens största lilla kung

När han snörar på sig sina svarta skinnbyxor är han banne mig kungen. Då kan han nästan gå på vatten. Jag vill att han ska leva i de där byxorna som ett andra skinn, för evigt.

Ibland fantiserar jag om hur människor har det på andra sidan. När de lämnar pokerbordet och går hem. När man tänker på det vet man bara hur de flesta är just där. Precis som de bara känner mig från vad jag gör och säger vid ett bord med en kortlek. Förutfattade meningar kan komma som ett brev på den ständigt försenade posten. Så under stunder av kortdödhet och tystnad fantiserar jag.

Men en del personer har jag fått veta en del om under de här åren. Som mannen med de svarta skinnbyxorna. Hur han döptes efter en av de största konstnärerna. Att han föddes någon helt annanstans.

Ärligt talat vet jag bara så mycket att jag kan fantisera ännu häftigare. Det gör det bara bättre.

Vinnie är en av de där människorna som jag träffar nästan varje gång jag kliver in i pokerrummet i Göteborg. Han är en av de minsta, säkert bara 1,65 i strumplästen. Men ändå en av de största, för han har det bredaste leendet i hela rummet.

Jag tror han är pensionär nu. Men kör ändå en del gig där han spelar musik ute på krogarna. Jag har aldrig varit på en spelning. Men jag ser framför mig hur han stampar takten i skinnbyxorna. Det känns som han har en jädra rytm i blodet. Som att musiken flyter i honom.

Men kanske gillar han ändå pokern lite mer? Vinnie spelar turneringar, cashgame, allt och hela tiden. Med sitt leende.

Han blir bara sur när det kostar för mycket att se en flopp med en A6s. Då skakar han på huvudet och ger ifrån sig ett minspel likt ett barn som inte får leka med sina transformers längre utan fått order att gå ”bums i säng!”.

Ibland när jag går förbi hans bord så får jag stå bakom och han visar upp sin hand i smyg för mig. Senast var det 43o. Vinnie höjde upp och fick syn av två spelare. Floppen landade AK7. Vinnie betade. De andra foldade. Jag klappade händerna så hårt att vakterna gav mig ta-det-lugnt-nu-grabben-annars-får-du-drickstopp-fast-vi-vet-att-du-inte-druckit-något-blicken. Vinnie skrattade så högt att det dånade.

Det finns bara en person som älskar att se denna man vinna pokerhänder mer än jag. Det är han själv.

Jag fantiserar om att han köper en ny gitarr för turneringsvinsterna. En sådan där liten en som man spelar jättesnabbt på. Kanske en svart hatt till det. Som en asiatisk Johnny Cash. Det skulle passa honom. Jag fantiserar om att han har ett helt rum där hemma med svarta hattar, skinnbyxor och små gitarrer. Det där rummet som frugan gärna vill städa upp i för det luktar lite unket av åratal av liveframträdandesvett. Men det får hon givetvis inte. För då skulle saker försvinna från sina rätta platser och det skulle kanske aldrig bli det samma.

Om jag någon gång känner mig nere eller stressad när jag kommer till kasinot så försvinner allt det negativa så fort han visar upp sin tandrad eller ge mig en dunk i ryggen. Han är balsam. Och jag kommer aldrig låta någon städa bort honom, för då skulle det aldrig bli det samma.

Jag fantiserar om att jag någon gång ska jag gå på en spelning. Hur vi alla kommer vara där. Piraten, Kalle-Gais, Jocke-Gais, Ledsna-Hunden, Sultanen, Fisk-Mackan, Doktorn, Arkitekten, Trollkarlen och Frans. Och när alla andra har druckit ur sin sista öl stannar vi kvar, tar fram en kortlek och drar en spader. Trots antalet gaisare så kommer vi ha det trevligt. Men det är ju bara fantasier, förstås.

På fredag åker jag till Malmö för att spela Malmö Open Main Event. Jag är brutalt sugen, så förvänta er en fläskig rapport nästa vecka. Kanske är Vinnie där i sitt andra skinn. Då kommer han banne mig vara kungen. Världens största lilla kung.

Det vore balsam.

/ dybban

Sommarlaxen!

De kom från de stora vidderna och de djupa skogarna. Från städer, byar och lantställen. De kom banne mig från Karlstad. Alla med ett mål – Sommarlaxen!

När WSOP Main Event känns som en svart prick i horisonten, så får man ta andra chanser. Sommarlaxen är sommarens höjdpunkt hemma i Göteborg. Den är lite som en stor, fri, festival. Om man tar bort fri, för den kostar ju och det finns regler att rätta sig efter, det gör det.

En lax i inköp. Men oanade möjligheter att köpa in igen om man bustar. Och så tre startdagar där det är fritt fram att komma tillbaka och testa lyckan igen om oturen våldgästat dagen innan. Sett till antal spelare är detta den största turneringen i Sverige, om jag inte är ute och cyklar på en trehjuling? 700 inköp blev det den här gången.

Söndagen spelade jag Söndagssteken, vann ihop en bilsemester till Sveg, och grejer så jag avstod den första startdagen. Måndagen hoppade jag in, men resultatet var inget att skriva brev hem till mamma om. Jag tog en sista chans i tisdags. För någon gång ska jag väl komma upp på den där väggen och bli odödlig?

Jag startade dagen med att komma två timmar sent då Cirkusdirektören vägrade lämna Slottsskogens lekpark. Men svettig och rosenfärgad rev jag sedan igång maskineriet och började med att få in det på flopp med stegdrag mot tvåpar mot en tysk. Givetvis satt stegen, som en fluga mot framrutan på Autobahn, redan på turn och jag var snabbt uppe på 25k, start 10k. Man måste få segla vindarna när det är re-entry första timmarna.

Sista handen innan re-entry perioden är över hamnar jag all in med AQ mot JJ. Jag trodde killen kunde ha vad som helst, så det kändes så där när fiskekrokarna kom fram. Ett ess på flopp gjorde dock susen, där kändes som det här kunde bli min dag. Men man ska givetvis inte hålla på och känna saker…en knekt på river förändrade sakernas ting och istället för en fin stack inför fortsättningen hade jag nu inte mycket mer än när jag startade dagen. Illa.

Jag hörde rykten om att Bosse Bluff var chipleader från de två första dagarna med 300k. Mannen som kan förvandla mögel till svampstuvning, järnflis till guldtackor, som på brädan A92 bluffar sig själv all in med 78o. Det sista har faktiskt hänt mot just mig i ett cashgame för inte så länge sedan, jag hade AT. Men Bosse var givetvis inte orolig ens när jag visade handen. Turn 5. River 6. Fixade biffen. Den legendariska ”Jag-lägger-AA-pre-om-det-behövs-Svarta Piraten” var också vidare med en riktigt fin stack. Nu hade jag en del att kämpa med om jag skulle kunna sälla mig till detta fina sällskap. Dagen hade drygt 240 inköp och skulle brytas med 19 spelar kvar…

Men i mina bästa stunder är jag en krigare. Så jag började kämpa med min lilla stack. Höll 10-15 big blinds vid liv några timmar. När blindsen började gå upp så jobbade jag upp till 20bb utan floppar. Sen fick jag en hand! AKo 3-betlastades och jag fick snapsyn bakom. Var redo att försöka vinna en flipp, men fick istället möta AQ i spader. Det kändes bra fram tills floppen kom. 9TJ med två spader. Jag behövde ducka hela kortleken, inklusive jokrar. Började messa hem till Norrländskan att jag är hemma till middagen, men turn parade brädan och river kom en helt osannolikt blank ruter 5. Plötsligt hade jag lite stack.

Nästa stora pott jag spelar startar med att jag viker upp mitt första höga par för kvällen, två kungar. Och den äldre förvirrade finnen, med Woody Allen-brillor, höjer upp. Får syn av en brunbränd, fotomodellsaktig ung man med hockeymuskelarmar som dessutom pratar värmländska. Blindsen är 1/2k, uppslaget till lite näpna 5600. Jag slår om till 18k, en tredjedel av min stack. Fold tillbaka till finnen med den vilda blicken som instalastar. Långt stek av värmlänning, men fold till sist. Jag är uppe mot TT och får stå! Upp på 120k och mer än dubbla average. Jag kände hur fläktarna smekte mig som Carola för en kort sekund.

Smågrindar upp till 140k. Kvällen börjar gå över till natt. Vi är drygt 30 spelare kvar som ska bli 19 innan våra trötta själar äntligen ska få vila.  Blinds 1,5/3k. Rustik herre limpar in UTG. Så gör också Peter, vinnaren av Spring Poker Week, på lilla blind. Jag kikar ner på 7T i spader på big blind, tänker att gratis är gott, och checkar. Flopp 67Q med ett spader och två hjärter. Peter donkar ut 5k från lilla. Det kan han göra med lite vad som helst för det här är en kille som inte ber om ursäkt för sin existens. Jag synar och UTG foldar. Turn ruter nio. Träff och öppet stegdrag. Peter fortsätter betta, nu 13k. Han har cirka 40 bakom. Vi har spelat mot varandra många herrans gånger och jag känner svagheten pulsera i hans dolda halspulsåder. Vill stoppa in, men väljer till sist att bara syna.  Det känns som ett ljummet och fegt beslut. River landar blank. Peter går all in snabbt. Jag steker i flera minuter för jag är mer sugen på en hjältesyn än en kall öl en het sommardag på verandan. Men jag har inte hjärtat på rätta stället, jag viker. Peter pustar ut, säger att han semibluffade. Jag vet inte vad det betyder, för jag känner mig lite efterbliven.

Äsch, upp på hästen igen!

Är inne och rotar lite här och där med blandade resultatet. Grafen är svagt lutande uppåt. Jag dricker nyttiga juicedrinkar som kasinot bjuder på och blandar upp det med gratis kaffe och snus. Snuset inte gratis, vilket är synd. Då hade jag äntligen kunnat gå plus på rejken.

Hittar så ännu en kvalitetshand, JJ, på cut off. Blinds 2/4k och jag slår upp till 8500. Fold till lilla blind, Frans, en riktig legend på CC i Göteborg. Jag måste ha spelat flera tusen timmar cashgame mot denna Balkan-broder då han är lite av en inventarie på stället. Sin vana trogen slår han om stort när han väl slår om, 27500. Denna medelålders man gör ingenting halvdant. För en nytillkommen gäst kan han tydas som lite hård med sin något buttra uppsyn, men jag älskar honom. Särskilt när han dricker varm konjak och pratar om livet i Belgrad dit vi ska åka en vacker dag. Vid pokerborden är Frans nyckfull. Kan spela solid poker i timmar för att sedan hitta på något utanför boxen. Men idag har han varit otroligt solid och jag har inte sett honom ta ut svängarna efter att han dragit in en stor stack tidigt i turneringen.

Jag får en dålig feeling. Om han skulle bluffa någon skulle det inte vara mig. Jag måste sätta honom på TT+ och AK. Jag är nära att openmucka för att visa min respekt, men ni vet hur det är. Det sitter en liten jävel på höger axel som viskar saker. Saker man borde göra. Saker som att JJ inte är en hand som går att lägga i det här läget. Så vi får givetvis in det istället. Frans visar QQ som får stå. Och så är jag nere på 35k. Mindre än 10bb. Att jag aldrig kan vara en duktig pojk?

Jag börjar stoppa in light ett par gånger och dubblar stacken rätt snabbt. Är plötsligt med igen. Det är nu bara åtta spelare som ska ut innan dagen bryts. Jag ser ljuset och en skön dunkudde i tunneln.

Glor ner stumt på AQo. Vädrar AC-luft och action. Det blir åka av mot den rustika, lösa herren till vänster om mig. Vi får in hela kalaset med tårta och allt. Han visar 99. Potten är nu på drygt 150k och är en coinflipp mot Bosse-Bluff ifrån chiplead kommande dag.

Dam i dörren. Daaam i döörren! Jag myser. Det kommer en dam på turn också. Jag älskar mitt liv lite, innan den rustika herren börjar gasta efter ett ruter.
– Ett ruuter då! Ettt ruuter! Kom igen då!
Som om han försökte ropa in en häst på Åby. Men jag satt säker som Stig H i sulkyn med min vackra triss.

River ruter tre. ”JAA!” Den rustika herren knyter näven. Hans ruternia bildar en färg med fyra ruter på bordet. Stig H får trava ut bakvägen…

Det är lustigt hur man kan förlora 10k i ett cashgame utan att höja ett ögonbryn, men åka ur en tusenkronors-turnering och brinna som Kartago inombords. Det är något med timmarna man lagt ner, förhoppningar om ett sexsiffrigt förstapris och att det finns en jädra vägg att ta sig upp på!

Jag börjar vandra ut från kasinot. Blir stannad några gånger för att få lyssna på bad beats. Jag lyssnar väldigt intresserat och noterar samtliga i min lilla svarta bok. Sen köper jag två kycklingwraps och sväljer båda på väg hem över Stenpiren.

Dagen efter fick jag veta att varken Bosse-Bluff eller Piraten vann turneringen. Howcome? Pokerns vägar äro outgrundliga. Min egen väg leder sällan upp på vinnarväggar, men nästan alltid förbi en sorglig stenpir förbi en gammal hamn.

Men ni vet vad de säger? Mister du en turnering står dig tusen åter. Det finns många fler kycklingwraps att äta på väg hem innan den feta damen lämnar in för gott.

/ dybban

Livets mening, i jämförelse

Poker är ett ensamt arbete. Visst, man får träffa mycket folk vid live-borden och många har pokerkompisar att diskutera teori. Men det är bara du som kan göra jobbet. Som måste tvinga dig själv öppna klienten eller gå till kasinot även när det känns tungt. Och när det väl gäller, när besluten ska fattas i en hand. Då sitter du där själv. Det finns ingen livlina att utnyttja. Ingen telefon att lyfta. Det är bara du. Ensam.

”Monopol” åkte ut tidigt i Main Event i SM och var väl inte direkt upplagd för en rumba efter det. Trots att vi hade två hotellnätter bokade i Stockholm så beslöt han sig för att åka hem.

Jag försökte halvhjärtat övertala honom att stanna då jag själv hade tänkt vara kvar hela veckan för cashgame efter Main. Ville övertyga honom om värdet och att det blir skoj. Men det bet inte. Han kunde lika gärna grinda på nätet, men framför allt:
– Jag vill hem till familjen.
En timma efter busten satt han på ett tåg till Skara.

Jag förstod honom, men jag har ju också familj och här fanns det bara ett läge. Degen skulle in. Hemlängtan fick stängas av.

Fem dagar senare. En liten cash i Main Event hade det blivit, men riktigt bra resultat på cash game. Så jag var nöjd. Det var onsdagkväll och jag hade varit hemma hos syrran och ätit middag. Nu var det dags för ytterligare en cash game-session på CC.

Jag tog tunnelbanan från Mariatorget in till Centralen. Det är första gången i Stockholm jag uppfattat det smidiga i de här spårvagnarna under jord. Ångrar plötsligt alla bortkastade pengar jag lagt på att grinda bilköer i taxi…

Lyckades kliva av vid rätt hållplats och tog mig ut i det fria via tunnlarna. Kollade in hipsters, uteliggare, lattemammaor och finansgubbar. Plötsligt fick jag en känsla som jag inte haft på väldigt länge. Mitt i myllret kände jag mig ensam. Efter 12 år som pokerspelare har jag fortfarande inte tröttnat på spelet, men nu drabbades jag av någon slags panikångest av tanken på att gå till kasinot och spela poker ännu en kväll.

Ibland, mitt i bajsblöjor och vetskapen att jag borde diska oftare, så längtar jag bort till en lång Vegas-grind där jag skulle kunna sitta veckor i streck och bara spela poker. Men nu, efter fem dagar, var jag nära att inte kunna stå emot längtan efter Cirkusdirektören längre. Den där lilla lattjolajbangubben, med de blonda lockarna och de två stora framtänderna som spricker fram när han skrattar. Den lilla trippande katastrofen som kan få ett nystädat rum att se ut som en festivalcamping på Sweden Rock på fem minuter. Han som gentilt smyger iväg och sätter sig i ett hörn när han ska bajsa. Och springer emot en som ett solsken efter en regnig sommardag när man öppnar ytterdörren.

Jag tog en extra lång promenad Drottninggatan fram för att försöka samla mod till att gå till kasinot. Men det gick inte. Jag kände mig så dekadent och trasig när jag tänkte på var jag var och vart jag borde vara. Såg en biograf på Hötorget. Klev in och kollade läget. Pirates of the Caribbean 5 skulle börja om fem minuter. Sicken jädra sketfilm, tänkte jag och köpte en biljett. Ensambio för första gången i livet. Två timmar och tio minuter senare, av total misär på en bioduk, visste jag att jag aldrig skulle få den tiden tillbaka.

Ute i luften inser jag att jag precis sett Pirates of the Caribbean 5 på bio helt själv. Ångesten för att gå och spela poker var borta för det går inte att sjunka mycket lägre än så. Poker måste klassas som avancerad vetenskap, som livets mening, i jämförelse.

Några minuter senare kliver jag in i pokerrummet och får en trevlig kväll med två äldre herrar som knappt kan reglerna, men är artiga nog att ta i hand vid varje vunnen och förlorad pott. Så när jag fick mina ägg utdragna av TT all in pre så vara det bara att trycka näven ännu en gång. Kvällen slutade ändå med ett ok plus innan jag begav mig till hotellet för att somna som ett barn.

Jag har varit sugen på att åka till Las Vegas i flera månader nu. Men jag inser att jag för andra året i rad missar WSOP. Jag kommer, likt förra året, vara avundsjuk på alla svenska namn jag följer i resultatlistorna. Men om jag ska vara helt ärlig, jag vet inte om jag hade klarat av att vara borta i flera veckor. Det är nya tider nu. Livet hittar nya glädjeämnen. Mitt består av en Cirkusdirektör som växer likt vackert ogräs. Vegas hade kunnat sluta med något ännu värre än Pirates of the Caribbean 5. Kanske hade jag efter en vecka suttit på någon obskyr biograf med svettiga smörpopcorn och kollat på den senaste totalrötna versionen av Ghostbusters.

Den gamla pokerlegenden Bengt Sonnert skrev till mig att en pokerspelares karriär dör vid barnafödsel. Men hävdade att jag var undantaget. Jag hoppas han har rätt.

Poker kan vara ett ensamt arbete. Men det finns saker som är betydligt värre.

/ dybban