Stängda dörrar…

Jag sitter fattig här kring rika barn. Det är så det känns när jag sätter mig vid PLO-borden. Stackarna med 1k-marker är så mycket högre. Spelarna skyfflar in marker i mitten på ett mer självklart sätt här. Fler potter spelas. Det finns alltid en chans. Degen ska snurra.

När jag bodde hemma spenderade farsan alltid en absurd mängd tid på toaletten. Om han var försvunnen och man frågade var han var svarade morsan alltid samma sak:
– Kolla på toan…

Jag fattade aldrig grejen då. Men gör nu. Toan är lite av en sista tillflykt för farsor. Det enda stället där man kan låsa dörren och vara för sig själv en stund. Jag vet, mammor behöver också bajsa i fred. Men det känns inte som de tar tillfället för avslappning till sitt hjärta lika hårt.

Möjligtvis har jag satt min sista potatis och gått över gränsen för mina toa-besök då Norrländskan börjat ta tiden efter att jag stängt dörren. Som en jädra stämpelklocka.
– Fyra minuter!

Hon tycker alltid att jag går på dass vid fel tillfälle och vill dessutom införa mobilförbud då hon har en teori om att jag bara sitter sitter och surfar. Sucken som tyder på att det är en planerad handling för att slippa någon syssla, så fort jag rör mig mot toaletten. Men vafarao, måste man så måste man?! Jag har en aktiv flora!

Min andra dörr att låsa är kasinot. Efter att ha blivit pappa har det blivit en naturlig förflyttning att spela mer live. Det är en blandning av vuxendagis och seriöst kontor för mig. Jag har alltid hävdat att man ska ha kul på jobbet. Då presterar man bättre. Det är svårt att ge hundra procent på något man inte gillar. Så jag försöker ha kul. Det är inte det samma som att vara oseriös.

Vid Texas-borden är jag hemma som en 10-åring på farfars segelbåt. Jag känner att jag kan mitt hantverk. Jag har gjort läxan. Ändå är det svårt att hålla sig från att slunga sig ut i den svarta rymden, på jakt efter stjärnglitter. På en timma kan jag plussa mer än på en veckas grind. Och på en kväll tappa en månads Texas-profit. PLO kan vara ett gift när man dras med i fartblindheten.

Luften bär en kall luftkonditionerad lukt av svett och microvågsvärmd tacopaj när jag sätter mig ner vid ett 25/25 PLO. Inget proffs så långt ögat kan nå, precis som man vill ha det. Mot visst motstånd behöver jag inte ens kunna PLO för att vara vinnande. Det räcker att jag har ett någorlunda hum om pokerns fundamentala drifter. Men, för att göra det extra intressant lägger man i Göteborg till ett kort till. Här kör vi nästan uteslutande 5-korts PLO nu för tiden. Världens enda bingo-spel med inslag av skicklighet…

Jag startar med 10k och går några timmar senare hem med det största plus jag kammat in på en sittning i hela mitt liv. Jag är euforisk. Vilket spel. Har jag hittat hem?

Dagen efter slog jag på stort och fyllde kylskåpet med delikatesser, lade ett extra stort stryktips och köpte till och med nya jeans. Det fanns inget annat i huvudet. Nästa dag skulle jag tillbaka. Den här  svarta rymden skulle tömmas på guld innan någon annan hann göra det.

Kvällen var fortfarande ung när jag anlände. Denna gången var bordet inte fullt lika aptitretande. 2-3 duktiga spelare. Inklusive den gamla snowboard-legenden Ingemar Backman. Backman var öppen med att han bara kommer köra brädorna en gång ikväll. Här skulle ingen komma och få någon gratis lågvarians.

Jag startade stabilt, dubblade snabbt mitt inköp. Började drömma salta drömmar om vita stränder. Backman bombade på, men sprang riktigt kallt och var back flera inköp efter några timmar. Jag var på väg att gå hem, nöjd med kvällen. Men ni vet hur det är. Bara ett varv till…

Jag börjar med att floppa nöt på 456 med två ruter. Får in hela stacken mot två gubbar i en sagolik pott. Den ena har tvåpar och den andra nötflushdrag, endast. Vi drar den två gånger. På den ena parar sig tvåparet och den andra kommer färgen. Det går snabbt i hockey, plötsligt back. Måste köra ett inköp till. Får in det med nötstege och färgtillägg på turn mot Backman, som har högre färgdrag. En gång. Färgen kommer.

Fyller på. Får in det en gång till mot Backman i en pott som kan jämföras med BNP i Nya Guinea. Jag har nöt igen. (Fattar inte hur jag kan ha nöt varenda gång?) Den här gången går Backman med på att köra två gånger. Jag vinner första….han andra….

När jag får in det för femtioelfte gången och torskar två brädor går jag för att hämta ut mer pengar. Aldrig tidigare har brush kommit fram och frågat hur jag mår, men den här gången gör han det.
– Är allt bra? Du vet vi måste fråga såna här saker…
– Ja, för farao.
Jag var lugn, men kanske i ett chockartat tillstånd. Backman var inte längre back han, efter en 5-vägs 100k pott åt ”rätt” håll. Jag gick hem efter det. Med gårdagens sköna plus borta med den svettiga vinden.

Upp som en sol, ner som en pannkaka. Flyger man för nära solen smälter vaxet i vingarna. Högmod går före fall. Trots att jag spelat poker så länge så blir man aldrig tillräckligt rutinerad för att lära sig ytterligare en läxa. 5-korts PLO kanske inte är mitt spel ändå. Jag går hem fattig och lämnar de rika barnen…

Jag är inte gjord för denna varians, sjunger Håkan. Typ.

Nästa dag sitter jag på toan riktigt länge, med mina nya jeans vid knävecken. Jag kom i alla fall undan med ett par nya jeans. Jag känner mig som ett t-shirt tryck.

Det blir inte en enda pokerhand på en vecka efter det. Ibland vill man bara vara hemma, med familjen, utan att stänga en enda dörr i hela världen.

/ dybban

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *