Inlägg

Sommarlaxen!

De kom från de stora vidderna och de djupa skogarna. Från städer, byar och lantställen. De kom banne mig från Karlstad. Alla med ett mål – Sommarlaxen!

När WSOP Main Event känns som en svart prick i horisonten, så får man ta andra chanser. Sommarlaxen är sommarens höjdpunkt hemma i Göteborg. Den är lite som en stor, fri, festival. Om man tar bort fri, för den kostar ju och det finns regler att rätta sig efter, det gör det.

En lax i inköp. Men oanade möjligheter att köpa in igen om man bustar. Och så tre startdagar där det är fritt fram att komma tillbaka och testa lyckan igen om oturen våldgästat dagen innan. Sett till antal spelare är detta den största turneringen i Sverige, om jag inte är ute och cyklar på en trehjuling? 700 inköp blev det den här gången.

Söndagen spelade jag Söndagssteken, vann ihop en bilsemester till Sveg, och grejer så jag avstod den första startdagen. Måndagen hoppade jag in, men resultatet var inget att skriva brev hem till mamma om. Jag tog en sista chans i tisdags. För någon gång ska jag väl komma upp på den där väggen och bli odödlig?

Jag startade dagen med att komma två timmar sent då Cirkusdirektören vägrade lämna Slottsskogens lekpark. Men svettig och rosenfärgad rev jag sedan igång maskineriet och började med att få in det på flopp med stegdrag mot tvåpar mot en tysk. Givetvis satt stegen, som en fluga mot framrutan på Autobahn, redan på turn och jag var snabbt uppe på 25k, start 10k. Man måste få segla vindarna när det är re-entry första timmarna.

Sista handen innan re-entry perioden är över hamnar jag all in med AQ mot JJ. Jag trodde killen kunde ha vad som helst, så det kändes så där när fiskekrokarna kom fram. Ett ess på flopp gjorde dock susen, där kändes som det här kunde bli min dag. Men man ska givetvis inte hålla på och känna saker…en knekt på river förändrade sakernas ting och istället för en fin stack inför fortsättningen hade jag nu inte mycket mer än när jag startade dagen. Illa.

Jag hörde rykten om att Bosse Bluff var chipleader från de två första dagarna med 300k. Mannen som kan förvandla mögel till svampstuvning, järnflis till guldtackor, som på brädan A92 bluffar sig själv all in med 78o. Det sista har faktiskt hänt mot just mig i ett cashgame för inte så länge sedan, jag hade AT. Men Bosse var givetvis inte orolig ens när jag visade handen. Turn 5. River 6. Fixade biffen. Den legendariska ”Jag-lägger-AA-pre-om-det-behövs-Svarta Piraten” var också vidare med en riktigt fin stack. Nu hade jag en del att kämpa med om jag skulle kunna sälla mig till detta fina sällskap. Dagen hade drygt 240 inköp och skulle brytas med 19 spelar kvar…

Men i mina bästa stunder är jag en krigare. Så jag började kämpa med min lilla stack. Höll 10-15 big blinds vid liv några timmar. När blindsen började gå upp så jobbade jag upp till 20bb utan floppar. Sen fick jag en hand! AKo 3-betlastades och jag fick snapsyn bakom. Var redo att försöka vinna en flipp, men fick istället möta AQ i spader. Det kändes bra fram tills floppen kom. 9TJ med två spader. Jag behövde ducka hela kortleken, inklusive jokrar. Började messa hem till Norrländskan att jag är hemma till middagen, men turn parade brädan och river kom en helt osannolikt blank ruter 5. Plötsligt hade jag lite stack.

Nästa stora pott jag spelar startar med att jag viker upp mitt första höga par för kvällen, två kungar. Och den äldre förvirrade finnen, med Woody Allen-brillor, höjer upp. Får syn av en brunbränd, fotomodellsaktig ung man med hockeymuskelarmar som dessutom pratar värmländska. Blindsen är 1/2k, uppslaget till lite näpna 5600. Jag slår om till 18k, en tredjedel av min stack. Fold tillbaka till finnen med den vilda blicken som instalastar. Långt stek av värmlänning, men fold till sist. Jag är uppe mot TT och får stå! Upp på 120k och mer än dubbla average. Jag kände hur fläktarna smekte mig som Carola för en kort sekund.

Smågrindar upp till 140k. Kvällen börjar gå över till natt. Vi är drygt 30 spelare kvar som ska bli 19 innan våra trötta själar äntligen ska få vila.  Blinds 1,5/3k. Rustik herre limpar in UTG. Så gör också Peter, vinnaren av Spring Poker Week, på lilla blind. Jag kikar ner på 7T i spader på big blind, tänker att gratis är gott, och checkar. Flopp 67Q med ett spader och två hjärter. Peter donkar ut 5k från lilla. Det kan han göra med lite vad som helst för det här är en kille som inte ber om ursäkt för sin existens. Jag synar och UTG foldar. Turn ruter nio. Träff och öppet stegdrag. Peter fortsätter betta, nu 13k. Han har cirka 40 bakom. Vi har spelat mot varandra många herrans gånger och jag känner svagheten pulsera i hans dolda halspulsåder. Vill stoppa in, men väljer till sist att bara syna.  Det känns som ett ljummet och fegt beslut. River landar blank. Peter går all in snabbt. Jag steker i flera minuter för jag är mer sugen på en hjältesyn än en kall öl en het sommardag på verandan. Men jag har inte hjärtat på rätta stället, jag viker. Peter pustar ut, säger att han semibluffade. Jag vet inte vad det betyder, för jag känner mig lite efterbliven.

Äsch, upp på hästen igen!

Är inne och rotar lite här och där med blandade resultatet. Grafen är svagt lutande uppåt. Jag dricker nyttiga juicedrinkar som kasinot bjuder på och blandar upp det med gratis kaffe och snus. Snuset inte gratis, vilket är synd. Då hade jag äntligen kunnat gå plus på rejken.

Hittar så ännu en kvalitetshand, JJ, på cut off. Blinds 2/4k och jag slår upp till 8500. Fold till lilla blind, Frans, en riktig legend på CC i Göteborg. Jag måste ha spelat flera tusen timmar cashgame mot denna Balkan-broder då han är lite av en inventarie på stället. Sin vana trogen slår han om stort när han väl slår om, 27500. Denna medelålders man gör ingenting halvdant. För en nytillkommen gäst kan han tydas som lite hård med sin något buttra uppsyn, men jag älskar honom. Särskilt när han dricker varm konjak och pratar om livet i Belgrad dit vi ska åka en vacker dag. Vid pokerborden är Frans nyckfull. Kan spela solid poker i timmar för att sedan hitta på något utanför boxen. Men idag har han varit otroligt solid och jag har inte sett honom ta ut svängarna efter att han dragit in en stor stack tidigt i turneringen.

Jag får en dålig feeling. Om han skulle bluffa någon skulle det inte vara mig. Jag måste sätta honom på TT+ och AK. Jag är nära att openmucka för att visa min respekt, men ni vet hur det är. Det sitter en liten jävel på höger axel som viskar saker. Saker man borde göra. Saker som att JJ inte är en hand som går att lägga i det här läget. Så vi får givetvis in det istället. Frans visar QQ som får stå. Och så är jag nere på 35k. Mindre än 10bb. Att jag aldrig kan vara en duktig pojk?

Jag börjar stoppa in light ett par gånger och dubblar stacken rätt snabbt. Är plötsligt med igen. Det är nu bara åtta spelare som ska ut innan dagen bryts. Jag ser ljuset och en skön dunkudde i tunneln.

Glor ner stumt på AQo. Vädrar AC-luft och action. Det blir åka av mot den rustika, lösa herren till vänster om mig. Vi får in hela kalaset med tårta och allt. Han visar 99. Potten är nu på drygt 150k och är en coinflipp mot Bosse-Bluff ifrån chiplead kommande dag.

Dam i dörren. Daaam i döörren! Jag myser. Det kommer en dam på turn också. Jag älskar mitt liv lite, innan den rustika herren börjar gasta efter ett ruter.
– Ett ruuter då! Ettt ruuter! Kom igen då!
Som om han försökte ropa in en häst på Åby. Men jag satt säker som Stig H i sulkyn med min vackra triss.

River ruter tre. ”JAA!” Den rustika herren knyter näven. Hans ruternia bildar en färg med fyra ruter på bordet. Stig H får trava ut bakvägen…

Det är lustigt hur man kan förlora 10k i ett cashgame utan att höja ett ögonbryn, men åka ur en tusenkronors-turnering och brinna som Kartago inombords. Det är något med timmarna man lagt ner, förhoppningar om ett sexsiffrigt förstapris och att det finns en jädra vägg att ta sig upp på!

Jag börjar vandra ut från kasinot. Blir stannad några gånger för att få lyssna på bad beats. Jag lyssnar väldigt intresserat och noterar samtliga i min lilla svarta bok. Sen köper jag två kycklingwraps och sväljer båda på väg hem över Stenpiren.

Dagen efter fick jag veta att varken Bosse-Bluff eller Piraten vann turneringen. Howcome? Pokerns vägar äro outgrundliga. Min egen väg leder sällan upp på vinnarväggar, men nästan alltid förbi en sorglig stenpir förbi en gammal hamn.

Men ni vet vad de säger? Mister du en turnering står dig tusen åter. Det finns många fler kycklingwraps att äta på väg hem innan den feta damen lämnar in för gott.

/ dybban

Livets mening, i jämförelse

Poker är ett ensamt arbete. Visst, man får träffa mycket folk vid live-borden och många har pokerkompisar att diskutera teori. Men det är bara du som kan göra jobbet. Som måste tvinga dig själv öppna klienten eller gå till kasinot även när det känns tungt. Och när det väl gäller, när besluten ska fattas i en hand. Då sitter du där själv. Det finns ingen livlina att utnyttja. Ingen telefon att lyfta. Det är bara du. Ensam.

”Monopol” åkte ut tidigt i Main Event i SM och var väl inte direkt upplagd för en rumba efter det. Trots att vi hade två hotellnätter bokade i Stockholm så beslöt han sig för att åka hem.

Jag försökte halvhjärtat övertala honom att stanna då jag själv hade tänkt vara kvar hela veckan för cashgame efter Main. Ville övertyga honom om värdet och att det blir skoj. Men det bet inte. Han kunde lika gärna grinda på nätet, men framför allt:
– Jag vill hem till familjen.
En timma efter busten satt han på ett tåg till Skara.

Jag förstod honom, men jag har ju också familj och här fanns det bara ett läge. Degen skulle in. Hemlängtan fick stängas av.

Fem dagar senare. En liten cash i Main Event hade det blivit, men riktigt bra resultat på cash game. Så jag var nöjd. Det var onsdagkväll och jag hade varit hemma hos syrran och ätit middag. Nu var det dags för ytterligare en cash game-session på CC.

Jag tog tunnelbanan från Mariatorget in till Centralen. Det är första gången i Stockholm jag uppfattat det smidiga i de här spårvagnarna under jord. Ångrar plötsligt alla bortkastade pengar jag lagt på att grinda bilköer i taxi…

Lyckades kliva av vid rätt hållplats och tog mig ut i det fria via tunnlarna. Kollade in hipsters, uteliggare, lattemammaor och finansgubbar. Plötsligt fick jag en känsla som jag inte haft på väldigt länge. Mitt i myllret kände jag mig ensam. Efter 12 år som pokerspelare har jag fortfarande inte tröttnat på spelet, men nu drabbades jag av någon slags panikångest av tanken på att gå till kasinot och spela poker ännu en kväll.

Ibland, mitt i bajsblöjor och vetskapen att jag borde diska oftare, så längtar jag bort till en lång Vegas-grind där jag skulle kunna sitta veckor i streck och bara spela poker. Men nu, efter fem dagar, var jag nära att inte kunna stå emot längtan efter Cirkusdirektören längre. Den där lilla lattjolajbangubben, med de blonda lockarna och de två stora framtänderna som spricker fram när han skrattar. Den lilla trippande katastrofen som kan få ett nystädat rum att se ut som en festivalcamping på Sweden Rock på fem minuter. Han som gentilt smyger iväg och sätter sig i ett hörn när han ska bajsa. Och springer emot en som ett solsken efter en regnig sommardag när man öppnar ytterdörren.

Jag tog en extra lång promenad Drottninggatan fram för att försöka samla mod till att gå till kasinot. Men det gick inte. Jag kände mig så dekadent och trasig när jag tänkte på var jag var och vart jag borde vara. Såg en biograf på Hötorget. Klev in och kollade läget. Pirates of the Caribbean 5 skulle börja om fem minuter. Sicken jädra sketfilm, tänkte jag och köpte en biljett. Ensambio för första gången i livet. Två timmar och tio minuter senare, av total misär på en bioduk, visste jag att jag aldrig skulle få den tiden tillbaka.

Ute i luften inser jag att jag precis sett Pirates of the Caribbean 5 på bio helt själv. Ångesten för att gå och spela poker var borta för det går inte att sjunka mycket lägre än så. Poker måste klassas som avancerad vetenskap, som livets mening, i jämförelse.

Några minuter senare kliver jag in i pokerrummet och får en trevlig kväll med två äldre herrar som knappt kan reglerna, men är artiga nog att ta i hand vid varje vunnen och förlorad pott. Så när jag fick mina ägg utdragna av TT all in pre så vara det bara att trycka näven ännu en gång. Kvällen slutade ändå med ett ok plus innan jag begav mig till hotellet för att somna som ett barn.

Jag har varit sugen på att åka till Las Vegas i flera månader nu. Men jag inser att jag för andra året i rad missar WSOP. Jag kommer, likt förra året, vara avundsjuk på alla svenska namn jag följer i resultatlistorna. Men om jag ska vara helt ärlig, jag vet inte om jag hade klarat av att vara borta i flera veckor. Det är nya tider nu. Livet hittar nya glädjeämnen. Mitt består av en Cirkusdirektör som växer likt vackert ogräs. Vegas hade kunnat sluta med något ännu värre än Pirates of the Caribbean 5. Kanske hade jag efter en vecka suttit på någon obskyr biograf med svettiga smörpopcorn och kollat på den senaste totalrötna versionen av Ghostbusters.

Den gamla pokerlegenden Bengt Sonnert skrev till mig att en pokerspelares karriär dör vid barnafödsel. Men hävdade att jag var undantaget. Jag hoppas han har rätt.

Poker kan vara ett ensamt arbete. Men det finns saker som är betydligt värre.

/ dybban 

Isbjörnsrumpa på Elitloppspoker

Vissa dagar känner man det bara. Att idag kommer det ske något speciellt. Idag kommer det blir bra.

För första gången i mitt liv skulle jag i torsdags spela Elitloppspokern på CC i Stockholm. Även känd som den största slaskturren i svensk tid, då det trots ett inköp på över fem lax har en turbostruktur för att travgubbarna inte ska tröttna och turneringen hinna ta slut på en dag.

Jag gled in på färjans tredje däck och kände hur det hängde magi i luften. Turneringen var full till bristningsgränsen. Jag drog lott och hoppades på en bra seat. Det blev ingen bra seat, det var betydligt bättre än så. Jag har aldrig spelat något homegame i Lesjöfors. Men om det någonsin spelades poker i någon tegelvilla där runt 2005 så kan jag tänka mig att motståndet var ungefär så här hårt.

Dock. Direkt till höger om mig, mannen, myten, legenden, Chris Björin. Svensk pokers Doyle Brunson. Med en ryggtavla rak som en militär i givakt framför kungen. I övrigt hela tre damer, två solglasögonsnubbar, någon medelålders man i finskjorta, ett par hästhandlare och en norrländsk grinder. Startstack 30k. Nu skulle det spelas poker!

Finskjortan visade var skåpet skulle stå och valde att spela varje hand. Om det så var fyrbettat innan flopp så var det inte tal om att folda Q7o. Alla händer kan floppa fyrtal! När han dessutom lyckades syna en floppbet på 346 regnbåge, träffa pipan på turn, och få fullt betalt så var det liksom inte läge att ändra taktik.

Jag får min första kvalitetsnäve efter en halvtimma. Höjer upp med AKo, får fem syn, floppar Q76 och inser att det inte är någon idé att köra vidare. Fortsätter med relativt tight spel någon timma då det ändå inte gick att få bort folk från potterna. Här gällde det att hitta en näve och värdebetta till månen och tillbaka.

Men det kom aldrig någon näve. Så jag fick skapa en själv. Efter drygt två timmar (blinds 150/300) så höjer bordets mest aggressiva spelare, en ung man i solbrillor, upp i mittpos till 600. Jag kikar ner på en av mina favoriter, 97s, på cut off. Då jag ändå varit lugn hittills hoppades jag på att få lite cred, så jag slog om till 1800. Jag hoppades fel. Både finskjortan på lilla blind och en äldre dam på big blind kallsynade mitt omslag. Och solglasögat synade givetvis också in. Jag var redan redo att lämna in och ge upp handen. Tills jag såg floppen…

68T med två spader. Jag var nästan tvungen att gnugga ögonen med tröjarmen, hade jag floppat nöt? Ja, det hade jag ja. Det gjorde inte ont när unge herrn donkade in 3k i potten. Jag synade bara för att få med mig finskjortan på en svängom. Men både han och damen lade sig. Turn en blank fyra. Solglasögat fortsatte med en liten satsning, 3k till. Jag slog om till 9,2k. Lite stek från min motspelare och sedan en all in. Uppspelt som en femåring i en godisgrotta synade jag snabbt. Uppe mot JTo som drog dött. Jag kanske var lite orättvis mot det där homegamet i Lesjöfors, det hade nog stått sig rätt bra här.

Vissa dagar känner man bara att det kommer bli bra. Uppe på dubbla startstack.

Nyrik så öppnar jag upp mitt spel. På blinds 400/800 synar jag ett uppslag från Björin, som spelat som en solid stenstod, med A2 i klöver. Floppen landar magnifika A94 med två klöver. Björin bettar, jag tar en syn i position. Turn en röd sexa. Björin tar då det drastiska beslutet att gå all in, för drygt 20k. Över 2,5 gånger potten. Vad i hela friden är det som händer? Försöker fundera ut om han verkligen kan göra detta med någon slags draghand för om jag känner mig säker på att han har ett ess kan jag ju inte syna. Funderar lite väl länge och kommer fram till att han har ett ess typ, nästan alltid. Björin säger:
– Bra fold, jag har ett ess.
Och visar upp ett ess.

Antagligen har väl Björin övat upp ett sjätte sinne som säger åt honom både vad min hand är och vad riverkortet kommer visa för färg. Så han kanske kom undan…

Strax därefter får jag byta bord. Tråkigt!

Startar mitt nya bord katastrof då jag synar in från big blind med K6o. En riktig skethand, men det låg så mycket pengar i potten att jag inte orkade folda. Alla händer kan ju floppa fyrtal! Men jag fick nöja mig med toppar på floppen K94 med två klöver. Ola från Karlstad fortsätter betta. Jag synar flopp. På turn kommer ett tredje klöver. Ola går all in för sina sista 14k. Jag orkar inte folda då jag i min vilda fiskhjärna vill att han skulle ha plockat upp ett nötfärgdrag på turn med en AQo eller nåt. Jag hade rätt i att han hade klöveresset. Men även ett rött ess som sällskap. Jag tappar en stor portion av stacken och vill slå mig själv med en liten hård pinne.

Nästa varv synar jag uppslaget från en lång norrman på min big blind igen. Det är så himla svårt att vika när man redan stoppat in marker. Till mitt försvar har jag denna gång en bättre hand – KQ. Floppen landar fenomenala KQ4. Blindsen är nu höga så när norrbaggen betar ut 7k på flopp finns det inte mycket annat än att ställa in. Blixtsyn av AA och mitt tvåpar får stå. Upp på lite stack igen. Det var ju en sån kväll, jag kände det. Tredje däck på den här Finlandsfärjan var redo för party!

Spelare försvann snabbt. Småtimmarna kröp på. Vi närmade oss endast två bord kvar, från de drygt 100 startande, och Peter Eichhardt, förra årets armbandsvinnare i WSOP, satte sig ner. 50-bastaren, med kropp som en tiokampare sprang som en dopad Bolt och byggde stack till himlen. Själv fick jag besök av kortdödens mamma. Fick stirra ner i 94o i två timmar och vackert sitta och folda mig fram. Försökte överleva den branta strukturen genom att sno de blinds som gick.

När jag kikar ner på 86 hjärter i mittpos känns det som nöt och jag slår upp till 6k på 1500/3k. Bara den gängliga norrmannen synar i big blind. Floppen landar T94 med T9 i hjärter. Inte fel alls. Norrmannen checksynar min bet på 6,5k. Turn en svart femma. Jag checkar bakom för att inte få checkraise i ansiktet. River landar drömkortet hjärter 7. Jag får gnugga pluggarna igen. Kisar på brädan och försöker febrilt inse det omöjliga – jag hade rivrat en straight flush. Norrmannen checkar igen. Jag går för tungt värde å stoppar in 20k. Stek i två minuter och sedan syn. Jag var aldrig orolig, norrmänn kan vara bra på saker, men inte att folda.

Upp på bra stack igen. Hur skulle den här kvällen kunna sluta med annat än vinst?

Hamnar i en jobbig hand mot Eichhardt där jag tvingas vika för en all in för hela min stack på turn med QT på brädan, AKTQ med ett färgdrag. Herr armbandsvinnare säger att han inte hade knekten. Jag tror honom. Slår å andra sidan ut en spelare med AQ vs A6 all in pre. Jag väntar dock på mitt första höga par, jag känner att det kommer snart. Och från där nalkas ruschen som ska ta mig till de 140 laxen i förstapris.

Stämningen börjar tätna. Servitören springer ut med ännu en öl-bricka. Ljudet av slots lyser med sin frånvaro, det är bara ett evigt markerklapper från de nyöppnade cashgameborden och badbeats-historier från folk som dricker gravölen i bakgrunden. Jag har bytt ställning till ett knä lutat mot bordet, ingen ultimat ställning. Björin hade skakat på huvudet om han sett mig.

Så, på lilla blind, viker jag upp en kung. Smyger fram det andra. En regent till. Äntligen. Blindsen är höga och det är all in-poker som gäller. Till min stora förtret foldas det laget runt till knappen. Men han gör mig inte besviken. Han ställer in allt och täcker mig. Jadå, syn. Big blind viker.

Upp mot en bättre hand än jag trodde, A9o. Dealern är snabb och slänger fram ett ess direkt i dörren. Brädan rinner ut kall som en isbjörnsrumpa. Semibubblan för mig, då det var 15 priser.

Jag reser mig och önskar lycka till.
– Det kommer fler chanser, säger Eichhardt.

Och det har han rätt i. I helgen beger jag mig tillbaka till brottsplatsen för Poker-SM Main Event. Jag har ingen speciell känsla inför turneringen. Lika bra det. Det brukar ändå inte spela så stor roll vad man känner innan en turnering, eller under för den delen. Känslor är endast till för att spela dina sinnen ett spratt.

Vissa dagar vet man det bara. Att det kommer ske något speciellt. Men man är ju aldrig att lita på.

/ dybban

Alexander den lille

Turbowiggen är sedan länge avslutad och jag befinner mig i Stockholm. Klockan är långt över midnatt och jag börjar fundera på om jag ska gå hem och kolla klart tredje säsongen av Skam istället för att sitta kvar vid det här halvdunkla cashgamebordet på CC. De stora fiskarna har gått. Det är mest grinders kvar.

Men jag har hört skrik och skrän från PLO-bordet, lite längre bort, hela kvällen. Jag tar en promenad och går förbi det. Om det jag ser där inte är värde så har jag tappat det helt. Jag är absolut inte speciellt duktig på Omaha. Men jag är tillräckligt bra för att klara mig i vissa sällskap. Det här är en bra chans att få lite fart på markerstapeln och det finns en stol ledig. Jag bestämmer mig för att ta både chansen och stolen.

En spelare sticker ut lite extra. En kort, skäggig grabb. Jag uppfattar inte hans namn trots att han ideligen talar om sig själv i tredje person som om han är Alexander den store. När jag kommer har han precis synat ner ett stort bet på river med andrapar och vunnit. Han skrävlar om vilken fantastisk syn han gjort och berättar i detalj om hur han tänkte i handen och att motståndaren satt på exakt den hand som han trodde.

Det är 25/25 som gäller. Jag köper in för 7k. Det höjs till 300kr nästan varje hand, och familjepotter är standard, så här gäller det bara att försöka se floppar, träffa bra och få betalt. Jag synar bort en del preflopp. Och vinner tillbaka det med ett floppat set utan action. Alexander den store får för sig att han är tillräckligt vass för att börja 3-beta mörkt preflopp. Hans stora stack ger honom extra självförtroende, som om det skulle behövas…

Han kan få spela hur mycket allan ballan han vill. Jag är för trött för att spela med. Jag ska ta hans pengar. Det höjs till 200kr mörkt UTG+1. En syn och det kommer till mig på knappen. Jag tittar ner på AA45 med en suit. Alexander kommer höja mörkt igen på big blind, det vet jag. Så jag synar bara. Mycket riktigt slår han om litet till 500. UTG-höjaren synar 500 med ett grymtande om att han känner sig tvingad. Av någon anledning foldar mannen emellan och jag slår om pott. 2300 daler.

Alexander blir irriterad. Han tycker jag utnyttjar honom och börjar trashtalka. Standardgrejer som att snacka högt om ”den tighta fisken” till sin bordsgranne. Till sist synar han. UTG+1 viker. Det ligger drygt 5k i potten och floppen kommer J83 utan färgdrag. Alexander checkar och jag har lite mindre än en pottbet kvar, så beslutet att gå all in är enkelt.

Får fold med kommentaren.
– Hade jag haft träff hade jag synat. Jag skulle bara ha lagt mig preflopp så att du inte får någon action av din monsterhand. Så du bara får vinna en lax.

No shit, Sherlock, tänker jag, och försöker trotsa tröttheten med ett leende.

Alexander den store börjar brusa upp.
– Nu har du gjort bort dig. De där laxen kommer kosta dig hela stacken. Du vet inte vem du har att göra med. Jag kommer stacka dig, annars är jag inte (och så namnet jag inte kan urskilja.)

Nu börjar det här bli intressant på riktigt. Är det något min rutin har gett mig så är det att inte gå på trashtalk från självutnämnda småkungar. Jag märker att stämningen på bordet tätnar. Alexander blir mer och mer tiltad på allt och alla. Alla spelar fel, och de får veta när de gör det. Det är egentligen bara en svensk kille som någon gång vågar säga emot honom. Annars känns det som om folk runt bordet är rädda för påven. De vågar inte säga något för att slippa en avhyvling i ansiktet. De vill inte råka illa ut.

Det gör mig illa till mods. Tänker på Skam igen, den sinnessykt populära norska tv-serien om ett kompisgäng i gymnasiet. Det här är just den skolgården. Hur vissa alltid trampar på andra. Jag har själv alltid stått utanför det där. Som hyfsat framgångsrik fotbollskille kom jag undan påhoppen. Men jag kan fortfarande skämmas när jag tänker på de gånger jag inte ingrep när jag såg ren och skär mobbing utspela sig framför mig. Och jag vet exakt varför jag inte gjorde något. För att inte hamna i kläm själv. För att kunna leva vidare med mitt sköna liv utan problem.

Det där förföljer mig än idag. Skam.

Som nybliven pappa tänker jag hela tiden på den nya roll jag fått av livet. Vad ska jag föra vidare till min son? Är det något jag tänker pränta in i honom så är det att inte stå bredvid och se på när det begås fel i hans närhet. Även om jag å ena sidan inte vill att han ska utsättas för något som kan skada honom, så är vissa saker faktiskt viktigare än det. Precis som i Bröderna Lejonhjärta.

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.”

Jag hoppas Sigge lyckas med allt han tar sig för i livet. Men ingenting skulle göra mig stoltare än om han en dag stod upp för det goda, även om det skulle innebära att han själv skulle kunna hamna i problem. Att han gör det hans far inte vågade.

Jag får 8776 dubbelsvidat i mittposition. Det limpas för 50kr då det är autostraddle. Jag synar in. Alexander slår upp till 300. Vi blir 4-5 spelare till flopp, JT5. Rundcheck. Turn 5. Rundcheck igen. Ibland sitter man och tänker på ett kort. Och så kommer det. Då känns det som magi. Man tror man är trollkarl. River landar en röd sjua. Kåk.

Det checkas till mig som betar 900. Fold till Alexander som skjuter fram en stor hög med blåa marker och slår om till nästan 3k. Det går tillbaka till mig. I PLO känns det som en lätt syn. Jag har 10k bakom och borde bara få syn all in av TT och JJ, som mycket väl kan ha slowspelats på den brädan. Jag synar. Den stora krigsherren visar upp AT5x för lägre kåk.

Han går banans om hur dåligt jag spelade handen. Att han sparade 8k på att jag inte gick all in för att han hade varit tvungen att syna. Jag ids inte ens förklara för honom att i den stora världen är det superstandard att bara syna med min hand. Att om han hade synat ett omslag all in av mig så hade det varit en väldigt dålig syn. Man ska inte förklara saker för dem som int’ begrip.

Någon frågar honom varför han inte betta turn. Kejsaren förklarar att det inte hade spelat någon roll. Jag är tvungen att inflika:
– Men lite roll spelade det ju för jag träffade ju sjuan på river…

Då smäller vulkanerna.
– Du kan ta pengarna och köpa en solbränna. Kanske kan du få en lite skönare frisyr också. Och en tandblekning. Jag betalar.

Oj, oj, oj. Några härliga personangrepp. Nu har det gått över från ”vanligt” trashtalk till direkta elakheter. Den lille kungen är arg på riktigt. Det syns. Och nu vill han säga saker som sårar.

Han skrattar högt när han fortsätter påhoppen. Jag säger att han är rolig.
– Visst är jag!

Någon vid bordet vill dra på mungipan åt Alexander för att ställa sig in, som folk på en skolgård gör för att inte råka illa ut själva. Jag kan inte hålla mig:
– Synd att ingen annan skrattar. Men att skratta åt sina egna skämt är ju charmigt i sig…

Bordet är tyst. Dealern säger ingenting. Ingen säger någonting. Tills Alexander den lille får luft igen, ställer sig upp, och tar fram en stor sedelbunt ur fickan. Han räknar upp åtta tusenlappar och skrattar som en galen människa.
– Kolla, åtta tusen! Det är vad han borde ha tagit av mig. Fattar ni, åtta tusen!? Haha!

Det är fortfarande skolgårdstyst. Att förklara mitt spel känns meningslöst och jag har ett par dräpande kommentarer som snurrar inombords som slår och skriker på att få komma ut. Men jag ler bara. Vill inte hamna på den nivån. På något sätt känner jag mig bekväm i situationen. Det är nästan så att jag njuter. För jag vet att han är i gungning och inte jag. Jag vet att folk som måste ge sig på andra innerst inne är vilsna människor.

Men jag blir besviken på dealern, som inte påpekar något till brush. Besviken på de tysta medspelarna som är så rädda för sin lillpåve. De är jag i gymnasiet.

Tänk om det varit någon annan som han hade gett sig på? Någon som inte varit med ett tag och sett små Alexandrar komma och gå. Hade det varit första gången jag hade besökt kasinots pokerrum hade jag aldrig kommit tillbaka.

I min värld har otrevliga småpåvar inget att göra på såna här ställen. Om de som bestämmer inte gör något åt den sortens beteende så kommer pokern tappa spelare. Vem vill ägna sin fritid åt att få skit?

Klockan närmar sig halv fem på morgonen. Jag bestämmer mig för att stämpla ut. Stacken har ökat med 15k.

Till syvende och sist handlar poker om att vinna pengar. Sen försöker jag alltid ha trevligt under tiden, det har jag nästan alltid. Men just nu spelar det ingen roll. Det var länge sen jag var så nöjd med en session. Det är inte ofta, men jag går ut på Kungsgatan och känner mig som en vinnare.

Var snälla med varandra. Och tänk på att ett enda ord, en enda liten handling kan betyda världen för en människa som behöver det. Det är något vi bör lära på våra barn. Men vi måste börja med att göra det själva först.

/ dybban

22 år senare

Jag var elva år när jag smashade in matchbollen i den där fullsatta gympahallen i Filipstad. Plötsligt var jag skolmästare i pingis och min klass sprang fram och kastade upp mig mot de romerska ringarna som om jag vunnit OS-guld. Jag kommer aldrig glömma känslan av att hänga i luften med en guldmedalj runt halsen.

Veckan efter var jag kung. De snyggaste tjejerna på skolan log åt mig i korridorerna och jag blev vald först på rasten när vi skulle spela landbandy. Jag såg för mitt inre ett framtida liv som vinnare.

22 år senare inser jag att det inte blev så. Jag fick aldrig uppleva den där vinnarkänslan igen.

Visst har jag vunnit fotbollscuper. Men man får inte samma narcissistiska känsla av att vinna med ett lag. Och visst har jag vunnit pokerturneringar. Men inga titlar. Inga pokaler att lyfta.

Det gör ont att min gamla självbild som vinnare inte kan backas upp. Det blir lätt patetiskt att hänvisa till en händelse i mellanstadiet.

Andra plats i Spring Poker Week. Tredje plats i Sunday Million. Finalbord i Nordic Masters. Inte ens när jag faktiskt vann ett sidoevent i EMOP för ett gäng år sedan fick jag vinna. Då delade jag vinsten och förlorade lotten att stå som officiell etta.

De flesta pokerspelare räknar pengarna högre än titlarna, men det har gått så långt att jag skulle kunna offra en hel del cash för en titel. (Nä, inte WSOP Main Event-cash, men en hel del.)

Nu startar Poker-SM Online. Jag har spelat detta SM i alla år, utan att ta mig till ett enda finalbord. Jag blir mer och mer frustrerad för varje år. Det är som förgjort. Som förra årets SM Main där jag åkte på set mot set två gånger!

Men i år ska det ske. Jag har nio chanser på mig att ta en titel. För första gången ska jag ägna några dagar åt att faktiskt plugga alla de där obskyra spelen som jag bara brukar spela just en gång per år.

Fixed ”Tröklimit”. Fyrkortsbingo högt och lågt. Cowboypoker. 7-korts stötpoker! Jag måste bli bättre på de här grejerna. Inte minst i år då jag utmanat Robin Ylitalo att jag ska vinna mer pengar än honom totalt i SM. Och jag kan inte med förnedringen att torska våra lastlonger-bets och tvingas putsa hans jädra fyratusenkronorsskor eller agera butler-hund för en dag. (Läs mer om vår SM-resa i Rivalbloggen.)

På söndag drar SM igång med det första eventet, Texas 5-manna.

Jag siktar högt. Upp mot de romerska ringarna.

/ dybban

 

We want you!

Man har ju några grundvänner, som varit med i vått och torrt sen urminnes tider. Och som man vet kommer att få hänga kvar tills man blir en jordgubbe. Men de går att räkna på ena handens fingrar.

33 år gammal känns det som att jag aldrig mer kommer att träffa en ny kompis. Inte utanför pokerborden. Men, det räcker. Jag har fått fler vänner genom pokern än jag hade kunnat få någon annanstans.

För några år sedan hade jag en poker-podcast men Mattias. Han är en av alla de fantastiska personligheter som jag träffat genom pokern. Vissa människor går direkt in i hjärtat. Du vet redan under första handslaget att personen är något att hålla kvar i.

Om jag lärt mig något under livet gång så är det att hålla kvar i människor som lyfter dig. Släppa dem som sänker dig. Umgås man med positiva människor så smittar det av sig.

Mattias är som Gunde Svan, ingenting är omöjligt. Om jag känner mig feg, lat och oinspirerad så räcker det att ringa Mattias. Då får man en avhyvling så luggen står, samt ett brandtal om att jag kan lyckas med allt jag vill och tar mig för. Att vi bara lever en gång. Så lev! Våga! Njut!

Och att det är helt ok att misslyckas. För den som aldrig misslyckas gör antagligen ingenting.

Själv har han misslyckats och gjort bort sig många gånger. Och blivit mångmiljonär på vägen.

Är det något jag vill föra vidare till min son så är det den inställningen. Spänn bågen! Annars är chansen att träffa bulls eye noll procent.

Förra året satte vi ihop ett gäng olika personligheter och körde i väg dem till Fårö för en veckas Bootcamp. De skulle träna inför Poker-SM. Jag märkte direkt att det var en väldigt speciell grupp. Den hade just det där positiva ljuset över sig. Det man vill leva i. Förutom vänner för livet kom snart resultaten.

Det blev en ruggig utdelning för våra Bootcampdeltagare. Magnus Pettersson tog hem en SM-titel i 5-manna och drygt 120k. Per ”Monopol” Andersson vann Main Event i Christmas Poker Week för nära 300k. Och Julia kom tvåa i Söndagssteken med nästan 35k i prispengar. De tog alla hem sina största pokervinster i livet.

Jag tror inte att de blev överdrivet mycket bättre pokerspelare av en veckas träningsläger. Jag tror inte det var det som var nyckeln. Jag tror det var något annat. Det där positiva ljuset. Att de började tro på sig själva. Det är något som är mer värt än optimal pokerteori. För det smittar av sig på livet i stort.

Nu är det dags igen. Vi ska ha en ny Bootcamp som spelas in i höst. Om ni vill vara med om något som inte går att köpas för pengar. Om ni vill få chansen att utvecklas som pokerspelare med en av Sveriges bästa pokerspelare vid er sida. Om ni vill träffa vänner för livet. Spänn bågen och sök HÄR! We want you!

Själv ska jag precis sätta mig i en bil och köra söderut för att spela Malmö Open. Efter några månader med mindre livepoker än vanligt så känner jag mig lite ringrostig. Men jag har mitt hemliga vapen Mattias med mig. När han finns där så vet jag att ingenting är omöjligt.

Har ni en sådan vän? Släpp den aldrig!

/ dybban

En missförstådd Hellmuth

En av mina närmsta vänner gifter sig i helgen. Vem gör så? Ja, gifta sig är väl ok. Men att göra det samma dag som SM Main Event på Casino Cosmopol går av stapeln?! Blotta tanken på att Sveriges pokerelit samlas i Stockholm samtidigt som jag sitter med prickig fluga, i en något för stor kostym, i en träkyrka i Småland gör mig illa till mods.

  • – Det är ju väldigt tråkigt att behöva missa det, sa jag till Norrländskan.
  • – Ja, men det är ju SM varje år…
  • – Vadå, jag menar tråkigt att missa bröllopet!

Sen kom en avhyvling. Skulle jag missa polarens stora ögonblick för en pokerturnering? Jag försökte förklara att Plura minsann gift sig fyra gånger och att jag inte besökt något av bröllopen, trots att det är min idol. Hon kontrade med att jag inte hade blivit inbjuden. Och där hade hon en poäng, det fick jag erkänna.

Men jag kände mig ändå som en missförstådd Phil Hellmuth som i WSOP Main Event 2008 utbrast ”For you, this is poker man, but to me this is my life!” när han fick repressalier för att ha skällt ut en rumän som varit oförskämd nog att spela en T4s mot honom.

Jag menar, hade Isaksson hoppat över öppningsmatchen i EM om hans polare fått för sig att gifta sig samma dag? Hade Joel Lundqvist talat om för sin tränare att ”SM-final 3 kan jag inte lira, ska på bröllop.” Skulle Håkan Hellström ställa in sin Ullevi-konsert för att vara best-man?

Men som pokerspelare förväntas man släppa allt. För poker är bara ett kortspel. Som om det var skitgubbe och ”finns i sjön” vi tävlade i. Att skjuta puckar jättehårt tycks vara ett jobb. Sjunga likaså. Att spela poker är på sin höjd en hobby. Folk tror att man ska avstå ett grindpass för en runda frisbeegolf och en påse hallongrottor.

Jag zoomar ut och minns året då jag borde ha vunnit SM. Jag tror det var 2013. Vi var i pengarna, med två bord kvar till dag 3, när jag försvarade min big blind med ATo mot en höjning från mittpos. Floppen landade AJ4 med två klöver, jag checkraisade och fick in det mot KJo. River landade en kung. Vissa händer förföljer en. Det är en av få som fortfarande känns. För kort där efter tog Ramzi Jelassi mina sista big blinds. Där och då lovade jag mig själv att någon gång ta mig, åtminstone till finalbord i SM. Om det så skulle innebära att jag spelar varje SM resten av mitt liv.

Jag har suttit i en månad och försökt komma på hur jag ska lösa situationen. Kanske kan jag vara med på bröllopet via länk, det är ju så smidigt med Facetime nu förtiden? Kanske kan de ändå tänka sig att flytta bröllopet mot en symbolisk summa? Finns det möjlighet att anlita en dubbelgångare? Kan jag bara inte dyka upp och hävda att jag blandat ihop datumen? Eller, är det så att kräksjukan går i Göteborg just nu?

  • – Men vad är du för kompis? säger Norrländskan när hon hör mig dra en sjätte ”lösning”.
  • – Kompis? Vad är han för kompis då? Har du tänkt på det? Han skulle utan dåligt samvete missa mitt bröllop för ett SM i orientering. Vem gör så? Orientering tjänar man inte ens några pengar på.
  • – Men han är väl inte med i SM i orientering?
  • – Nä, men om han hade orienterat och var tillräckligt bra för att ha chansen att vinna SM så hade han inte missat det!
  • – Ok…och jag hade missat ditt bröllop om jag bara hade orkat bli ihop med någon annan…

Ibland tycker jag det är svårt att diskutera saker med min sambo…

Det är väl så. Att man får förlika sig med att livet kommer i vägen ibland. Phil Hellmuth hade kunnat säga att livet aldrig kan komma i vägen för pokern, för pokern är livet. Men enligt en enad jury, bestående av Norrländskan och grannkärringens blomlåda, så är jag inte Phil Hellmuth.

Jag får nog helt enkelt se på SM som en bal på slottet i år. Som fruktansvärt dötrist och långtråkig och alldeles, alldeles…

39 procent av de första äktenskapen slutar i skilsmässa. Om min gode vän någonsin skulle skilja sig efter det här, så förlåter jag honom aldrig.

/ dybban

Hold up the door

”Hjärtat blir aldrig fullt, en livstid ska få plats där.” Jag lyssnar på Jocke Bergs nakna röst i hörlurar när jag går längs min gata som precis börjar vakna. Det är en ny värld som öppnar sig när man vaknar 06, samma tid som tidigare var läggdags.

Huvudet är friskare, hjärnan klarare, luften renare.

Det senaste avsnittet av Game of Thrones går på rundgång i skallen. Avslutningsscenen. Hold the door. Om en människas öde. Om att vi alla kanske har en speciell uppgift i livet. Att det kanske leder fram till ett speciellt ögonblick som hela ditt liv har varit en förberedelse inför. Som zenit.

Martin Jacobson sa precis så till mig inför sitt finalbord i WSOP Main Event.
– Det känns som om allt jag gjort innan leder fram till det här.
Sen vann han.

Och det är en svindlande tanke att alla människor på jorden skulle ha ett speciellt tillfälle i livet som de är gjorda för. Jag tror på att det kan vara så, utan att bli mer religiös än så. Vissa vinner VM-guld. Andra ser en annan människa i just den stunden när det behövs som mest. Vissa av ögonblicken är såna som alla kan se. Andra är stora i sin enkelhet, men kan vara helt livsavgörande.

Jag läste ett blogginlägg igår av en kvinnlig amerikansk pokerspelare, Jaclynn Moskow. Om hur hon hade blivit behandlad av inflytelserika män i pokerbranschen. Vidrig rasism och sexism. En av männen som hade varit värst har jag själv haft en del att göra med i Las Vegas under WSOP. Han är en av WSOP:s centrala figurer. Jag såg upp till honom.

Jag har ju alltid sett det som att människorna som sitter vid ett pokerbord är en avspegling av samhället. Där sitter spelare i alla åldrar, med olika ursprung, social bakgrund och kön. Och vid borden är vi alla lika inför korten.

Men det stämmer givetvis inte. Vi kan lura oss själva att pokern är jämlik, men så är det inte. Det är en extremt mansdominerad sport där vi killar, även om vi långt ifrån beter oss som männen i blogginlägget, ofta ser nedvärderande på tjejer. Vi kanske inte ens tänker på det själva. Men vi gör det.

Många av de pokertjejer jag pratat med genom åren vittnar om liknande scenario. Det är jobbigt att vara enda tjej vid bordet och ständigt blir uttittad och kommenterad. Foldar de i två varv så är det någon medelålders man som är tvungen att kommentera:
– Du vinner inga turneringar om du bara foldar, gumman.
Eller.
– Jaså, det är äntligen dags att spela en hand nu?
Trots att de inte är tightare än någon annan. Trots att den medelålders mannen är en sämre pokerspelare. Tjejer får ofta dryga kommentarer enbart för att de är just tjejer.

Och man ska alltid gå till sig själv först. Jag kan inte komma ifrån att jag ofta ger kvinnor mer cred för att ha en hand än en man. Kanske för att jag i grunden inte tror att de vågar bluffa? Självklart lurar jag mig själv och spelare som Sofia Lövgren och Diana Svensk skrattar hela vägen till banken. Men även om de drar nytta av det så är det ju sjukt att jag kan göra antaganden om en person enbart på grund av dennes kön. Jag tänker inte på det. Jag bara gör det.

På det sättet är nätpoker överlägset. Där är det bara spelet som talar och inga förutfattade meningar kan komma åt oss.

Slottskogen är grön. Luftrören känns rena. Jag börjar fundera på när mitt zenit ska komma, vad mitt ögonblick ska bestå av? Har jag kanske redan upplevt det?

Jag vet inte om Jaclynn Moskows blogginlägg är något slags zenit för henne. Men jag vet att det kommer att hålla upp dörren för en debatt, som inte bara kommer att skaka om ett par mansgrisar, utan hela pokervärlden. Något som vi behöver påminnas om för att bli medvetna om hur vi själva agerar. För ofta ser vi det inte själva.

Det är lustigt hur två motsatser båda kan vara så viktiga. Någon är född för att stänga en dörr. En annan till att öppna den.

/ dybban

Återkomsten

Jag har inte spelat så lite poker på tio år. Två entimmas sessioner cashgame på nätet under tre veckor. Och kasinot har jag inte besökt på 1,5 månad.

– Det kommer vara lugnt första veckorna, sa mina pokerbekanta.
– De bara äter och sover, fortsatte de.
– Det finns inte mycket du kan göra, morsan har ju maten, så att säga…

Så jag såg ju framför mig en liten bebis som sussade som en älva bredvid mig i soffan.

Nu är Sigge 17 dagar. Jag visste inte att älvor sket så mycket. Jag har uppgått i en heltidstjänst på markplan. Eller ja, enligt Norrländskan så är det väl knappt en deltid. Men för en gammal pokerspelare, som vant sig vid att inte behöva ställa klockan och sova förbi lunch, så känns det garanterat som minst hundra procent.

Efter några hundra blöjbyten och en och annan kissfontän i ögat (med en precision som platsar på cirkus) så hade jag tydligen gjort mig förtjänt av en kvälls frisedel. Eller så ville Norrländskan bara vila upp sig. Ett barn räcker här hemma ikväll…

Klockan 21.00 klev jag in på kasinot som en ny man. Det var som att komma tillbaka till sitt ungdomshem efter 25 år. Pokerrummet hade under min frånvaro fått sig en rejäl upputsning. Men det var ändå som hemma.

Det var nästan en pirrig nervositet som spred sig i kroppen. Hur skulle mitt nya jag spela poker?

Kända ansikten mötte mig direkt. Nisse och Plåt-Niklas spelade turnering. Frans, Tändsticks-Jonas och Datapata avverkade sittfläsk vid cashgamet. Mitt spelsug var enormt när jag växlade in tio laxar i en laxask och satte mig vid 25/25 Texas.

Och jag ville inte slänga en hand. Med KJo försvarade jag min big blind för en höjning i tidig position som fått tre syn. Floppen visade J24 med ett färgdrag. En okänd asiat som såg ut att inte vara en dag över 14 år donkade ut 250 in i 600 från lilla blind. Jag tog en syn och resten av bordet lade sig. Turn klöver sju. Grabben fortsatte med 400. Jag kastade in fyra blå chips. River en svart åtta. Efter lite fingrande ställer han in sin sista 1200. Ska jag komma hit för att folda toppar för 1200 mot random donkare? I sanning inte. Syn. Pojkspolingen visar 24o för floppat tvåpar.

– Välkommen tillbaka!

Efter en kvart har jag synat bort 3k som om jag vore tågstationen i Hallstahammar.

Med A5 i spader slår jag upp till 125kr i tidig position och får fem (!) syn. Folk har i alla fall inte lärt sig att folda under min frånvaro, det värmer. Floppen kommer, som ett renoveringobjekt, 345 med två ruter och ett spader. Här fanns det många möjligheter. Jag leder ut för 400. Tändsticks-Jonas gnager bort och sväljer ytterligare en bit aspträ innan han bestämmer sig för att slå om till 1k med 1,5k bakom. Resten foldar.

Toppar, hålpipa och runnernötfärgdrag. För en utsvulten pokersjäl ser möjligheterna oändliga ut. Jag gör det oortodoxa spelet att syna ur pos för att ställa på alla ”blanka” turns. Turn, spader tio för spaderdraget är så klart ett av de bättre och Jonas synar snabbt sina sista marker. River ytterligare en tia, och jag tar hem potten mot J7 i ruter.

Inget superspel av mig, vik på flopp hade säkert varit att föredra. Men Jonas har mest otur i världen och jag har mest tur, så det vore ju sinnessjukt att folda under de premisserna. Potten var inte gigantisk, men jag var tillbaka i vinnarcirkeln. Och kvällen fortfarande ung.

Att kika ner på 43o i big blind är inget man drömmar våta drömmar om. Men på ett slaskigt pokerbord vill jag ta en kik när det höjts till 100kr. Jag är ändå inne med en kaffe och ville inte bjuda bort den i onödan. Floppen kommer A57 regnbåge. Denniskorv, ja han heter bara Dennis, men korv är gott, följer upp sin höjning med 250 in i 500. Tändsicks-Jonas gnager på och synar. Spelar man med skitkort så ska man i alla fall spela dem hårt, tänker jag, och slår om till 725. Dennis ser på mig som om jag är på väg att råna hans kiosk, men foldar. Jonas väljer, korrekt, att lägga ett dåligt ess och ber mig visa min bluff. Jag blir lite förnärmad över hans misstankar, dubbla hålpipor är ingen bluff!, och rakar in ytterligare en bäck. För många bäckar små bildar en hel marker-å.

Det plingar till i mobilen. Det är Johan Dahl som vill ha speltips. ”Kan Sevilla vända det här?”. Liverpool leder med 1-0 mot Sevilla i Europaleague-finalen. Jag svarar: ”När Liverpool spelar kan allt hända.” Detta fördömda lag skulle kunna tappa en 4-0 ledning med kvarten kvar mot Qviding…

Plötsligt är jag bjuden på fest! Limpfest! Hela bordet har lagt in 25 spänn och det kommer till mig på knappen. Kikar ner på supermysiga 89 i klöver. Nu ska det kosta. Närmare bestämt en lyxlunch med dryck på Kometen. 300kr exakt.

Endast en herre följer med. Inte mig emot. Ännu mindre emot när floppen visar AKT i klöver. Aggressivitet lönar sig alltid! Min motståndare checksynar min bet på flopp. Och på den blanka turn spränger han alla gränser och donkar all in. Jag kontrollerar att jag inte har 89 i spader, och synar. Uppe mot QJ som drar dött utan klöver.

Jurgen Klopp skriker vid sidlinjen så att saliven nästan träffar mig. Liverpool släpper in tre mål och torskar med 3-1. Jag messar Dahl och frågar om han spelade? ”Näe, jag spelade på Liverpool vid 1-2 istället.” Ok. Typiskt Dahl…

Jonas får in det med AA.
– Jag ska gambla med dig, säger den unga asiaten innan han 3-bets-synar (?) all in pre med den fashionabla handen T6o.

Brädan rinner ut 2345x och T6 vinner rättvist, vilket får Jonas att ta ett extra bett på tändstickan, säga ”nice hand” och lämna bordet. Sa jag att han har mest otur i världen?

44 kommer till mig som ett brev på den försenade posten och jag höjer en hundring i mittpos. Får tre, ytterst lägliga, syn. 478 med två ruter visar lé flöpp. Finns det något vackrare än att floppa ett set? Att floppa en stege eller färg känns bra, men av någon anledning är det där setet vackrare, fast det rent tekniskt är sämre. Konstigt, men känslor går inte att styra.

Jag leder ut 250 in i dryga 400-hundringen. Datapata, som egentligen heter Simon vilket ofta leder till jobbiga situationer vid borden då ingen av oss vet vem som blir tilltalad när någon säger ”Simon?”, grabbar tag i en näve marker och gör det 650. Övriga lägger sig.

Mot random motspelare från Macao till Falköping, helst Falköping, så hade jag slickat mig om munnen. Nu är jag inte helt hundra. Datapata har jag ”tusentals” livetimmar emot och jag vet att han inte gör detta med random näve. Jag är högst troligt uppe mot floppad stege, högre set eller något slags kombodrag. Kanske, kanske, i bästa fall 78.

Datapata, som är duktig på datorer, har 13-14k i stacken, många big blinds. Jag täcker honom. Får vi in det på flopp så kommer jag sällan få in det superbra. Så det blir en ”enkel” syn. Turn en svart knekt. Check och Simon fortsätter med 1400. Syn. Jag tänker att jag får gå checksyn hela vägen om det inte kommer något väldigt äckligt kort på river. Och där kommer en sexa för 4678J-bräda. Simon betar saftiga 3400.

Svårt. Han är kapabel att värdebeta fler händer än stege här. Det vet jag. Men jag slår i stort sett inga av hans värdehänder. Så om jag synar får jag hoppas på missat färgdrag. Samtidigt satt alla stegdrag som fanns. Efter en del stek väljer jag att folda. Även en station måste segla vidare ibland. Och som en vis man sa ”lägger man aldrig bäst hand, så synar du för ofta.”

Natten börjar lida mot sitt slut. Vi är bara fyra spelare kvar på bordet. Jag öppnar A6 i klöver för 100kr. En ny vildsint pokersjäl har satt sig och slår om till 325 på lilla blind. Vi är två spelare som synar. Floppen kommer AK7 med ett klöver. Vår nya vän leder ut för 600. Jag går ingenstans. Vi blir ensamma till turn som kommer med en sjua till. Bra kort. Min motståndare håller sin stapel med nästan 3k i näven. Smeker den nästan ömsint. Som om han har ångest för att låta den gå. Till sist skjuter han ändå in den. Jag får syna av då jag inte tror att han stoppar in med AK, AA, KK, utan då försöker gå för värde med en mindre bet.

– Nääej, vrålar han och slänger upp 93o.
Jag börjar ana att det är uppgjort för att kasinot vill ha tillbaka mig lite oftare.

Stängningsdags och jag växlar in nästan 15k plus. Tar taxi hem. Öppnar dörren tyst. Ett gnyende hörs ifrån sovrummet. Dags för mat. Jag byter blöja efteråt och får en välriktad kisstråle över bröstet.

Men det är helt ok. Jag kan leva med det. Jag kan verkligen leva med det.

/ dybban

En mästare i storform

Ett år har gått. Och jag ska erkänna, jag är lite besviken. Inte en inbjudan till någon kändisfest. Inte ens till idrottsgalan. Ingen barturné.

Det blev en notis i Jönköpings-Posten. Och en tröja på posten. Den har dock varit rätt användbar när jag handlat på Willys. Folk pekar, tisslar och tasslar. Låter mig gå före i kön. Nä, önsketänkande igen. Jag lyckas alltid stå sist i kön, och när jag kommer fram så stängs kassan.

Mitt prisskåp som jag byggde i slöjden i lågstadiet, och ser ut som någon satt ihop med två amputerade vänsterfötter, fick inte ens fylla någon funktion. Det är inget snyggt att möla in tröjan där, jag har testat…

Året som DM-mästare har flutit obemärkt förbi. Men jag är inte bitter. En titel är en titel. Och den kan ingen ta ifrån mig. Den dagen någon frågar mig vad jag åstadkommit i livet så kan jag alltid falla tillbaka på min enda titel. Och peka på den finaste notis som någonsin har skrivits i Jönköpings-Posten.

Men att vinna en gång är inget att slå sig till ro med. Att försvara en titel. Det är något verkligt stort. Tyvärr har de två första eventen på årets DM gått käpprätt åt pipan. Så det är lite uppförsbacke. ”BIGSLICK33”, den gamla köksmästarn, har dragit iväg med en rejäl ledning som blir svår att ta ikapp. Men det är ändå i Main Event allt avgörs på söndag. Så chansen finns kvar. Det skulle vara nice med en tröja till.

Och. Jag har formen för att klara av det!

Pokerveckan har varit riktigt fin då jag hunnit få in duktigt med volym. Igår skulle jag egentligen blivit farsa, men lill-plutten verkar vilja justera upp några kvaliteter (som sin 4-betsrange) och göda till sig några dagar till i magen. Under tiden handlar det bara om att vänta. Både jag och Norrländskan har spenderat den tiden vid pokerborden i soffan.

Jag har bara tagit paus för att massera fötter och fixa olika saker som hon plötsligt, från ingenstans, blir sugen på.
– Pannkakor! kan hon utropa som om livet hängde på det.
Då fixar man pannkakor. Och när pannkakorna är färdiggräddade. Då är det för sent. Då är det äckligt med pannkakor.
– Sura godisar! fortsätter hon.
Då springer man till affären. Köper sura godisar. När man kommer tillbaka så är det fel sura godisar. Men det spelar ändå ingen roll för nu är hon sugen på glass…

Inte visste jag att man fick ett sjätte sinne för poker när man är höggravid. Norrlänskan har cashat i alla stora turrar i veckan, från fighten, till steken. Och det har antagligen smittat av sig på mig. För jag är i högform.

I fredags rev jag hem Fredagsfighten. Det var idel gåvor från motspelarna fram till finalbordet och jag klev in som gigantisk chipleader. Väl där var det bara att klicka till sig blindsen och folda QTo när motståndarna öppnade med 4-5bb. Det är som att ingen orkar spela bra poker på fredagskvällarna. Jag älskar Fredagsfighten för det. Nästan 30k fick jag för besväret.

Och i onsdags var det dags igen i Lill-Lördag. Efter att ”ArePopke” åkte ut på fjärde plats har jag inte varit så säker på en turneringsvinst sedan i fredags. Jag började återigen klicka hem blinds. Och jag såg framför mig hur en av mina gamla milstolpar, att vinna två POY-turneringar på en vecka, höll på att passeras. Sen fick jag in det i min första flipp med AJ vs TT och åkte ut så det small om det. Det var chockartat. Att förlora en flipp alltså…
Det är som att leva varje dag som att det är den 23 december nu. Men man vet inte om man ska vakna upp till den 24:e. Hur mitt liv ser ut på söndag vet jag inte. Kanske tar jag hem en ny DM-titel och en ny tröja som inte leder till en barturné i Vetlanda.

Eller så har jag fått vara med om något ännu större…

/ dybban